- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
315

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det gick också som Geijer förutsett: hans »avfall» väckte ett
oerhört uppseende. Väl fick han mottaga en mängd uttryck
för beundran och tacksamhet, men vid 55 års ålder är man
mera känslig för att förlora gamla trogna vänner än att vinna
nya. Så djupt grep avfallet den varmhjärtade idealisten, den
snillrike medicine professorn Israel Hwasser, att han till följd
därav hade svårt att tillfriskna från en sjukdom. Värst led
dock den veke Atterbom. Det kom till ett meningsutbyte
mellan de forna vännerna, och den robuste Geijer tog i så
hårdhänt, att Atterbom, såsom han själv berättar, »förlorade
sömn, matlust, var feberaktig och nära att bli sjuk». Väl blevo
de båda vännerna försonade igen, men Geijers »björnsmekningar»
kunde ej göra det skedda ogjort, och det sår, han
tillfogat »blommornas skald», läktes nog aldrig riktigt.

Den som skarpast förebrådde Geijer hans avfall, var dock
Hans Järta — helt naturligt, eftersom han med sin starka
personlighet kan sägas ha varit den unge Geijers politiske
lärofader. Den forne »jakobinen» hade nu vid 67 års ålder
förlorat förmågan att förstå tidens nya rörelser. Efter
lärjungens avfall kände han sig som en trött gubbe, som blott
längtade efter slutet. »Om jag fått dö för tvenne år sedan,
hade det varit lyckligast för mig själv», skrev han till Geijer.

*



Även på Geijer själv verkade dessa och andra strider
upprivande, ej minst den fejd, vari han råkade med
hävdatecknaren Anders Fryxell, den ypperste berättaren bland
alla våra historiska författare. Från 1822, då den 27-årige
kollegan vid Maria skola i Stockholm påbörjade första delen
av sina »Berättelser ur svenska historien», ända till
1879, då han lade sista hand vid den 46:e delen, som fört fram
svenska folkets historia till frihetstidens slut, förunnades
det honom att ägna sin allra mesta kraft åt detta livsvärv.
Under tiden blev han kyrkoherde och prost i Sunne i
Värmland, men från år 1847 var han tjänstledig från sitt pastorat
för att ostörd kunna fortsätta sitt historiska författarskap.
»Berättelsernas» sex första delar, som omfattade tiden t. o. m.
Gustav II Adolf, voro mästerverk av livfull framställning,
även om de i vetenskapligt avseende redan på den tiden
lämnade mycket övrigt att önska. Tack vare sin lättlästhet och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/8/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free