Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frågar stormen, när han ryter,
frågar himlens höga dunder,
när det över jorden far,
om det någon lilja bryter,
om det i de gröna lunder
störer ett förälskat par?
Evigt kan ej bli det gamla;
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas upp igen.
Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
upp utur förstörelsen.»[1]
»Hans vinge var skjuten, hans öga var lyckt.;
han sov på sin klippiga ö.
Vi trodde, den väldige sov för att dö:
se, nu har han vaknat. Kring land och kring sjö
han spänner sin kungliga flykt.
Som natten han breder de stormvingar ut,
och ljungarens åskor han bär.
Förskräckelsen flyger kring korparnas här:
små rovfåglar, akten er! Hämnarn är när;
han gör på er delning ett slut.»
»I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
