Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ådragit mig mycket ovänner, men sådant måste man
underkasta sig.»
Vi ha ett intressant vittnesbörd om det intryck, Tegnér
gjorde vid denna tid, i minnesuppteckningar av Fritz von
Dardel, sedermera överintendent och känd karikatyrtecknare.
Han vistades som 18-åring en tid på våren 1835 i
biskopshuset i Växjö i sällskap med biskopens son, den
glade men obändige Lars, som då var underlöjtnant.
Dardels omdöme om den store skalden utföll synnerligen
vackert, särskilt för att komma från en, som hade så vaken
blick för medmänniskors svagheter. Han skriver om den
store mannen i sin dagbok: »På mig imponerade han i hög
grad — jag har sällan sett ett så genialiskt utseende. Man
påstod, att han i intimare kretsar kunde vara mycket
sällskaplig, isynnerhet bland damer, för vilka han hade en
avgjord svaghet; men det sades jämväl, att han i sin
konversation med dem ej sparade på vågade uttryck och
tvetydiga anspelningar, vilka ofta kommo hans åhörarinnor
att rodna. Skenhelig var han då icke — hans seder voro
också mera skaldens än prelatens.»
När man tänker på Tegnér som biskop, får man komma
ihåg, att på hans tid var uppfattningen av biskopens kall
en helt annan än i vår. Stiftschefskapet betraktades framför
allt som en världslig ämbetsmannasyssla. Något biskopsämne
var skalden dock i alla fall icke. Ortodox kunde han aldrig
bli, aldrig underordna förnuftet under tron. I ett brev till
Brinkman från år 1824 sjunger han ut sitt hjärtas mening
om »de rätta stockprästerna och ivrarne». De ha, säger han,
»sin beprisade religiositet för ganska gott köp; ty det är i
sanning omöjligt att tvivla på en sak, varom man ingen
ting vet. De smälta dogmerna, liksom strutsen smälter
stenar; och en sådan digestionsförmåga kalla de religiöst
sinne och yvas ej litet över att sålunda äga något, som är
vida bättre än förnuftet.»
Snart stod det hemskt tydligt för skalden, att han begått
sitt livs stora felgrepp, då han iförde sig biskopskåpan.
»Jag befinner mig», skrev han år 1830 till biskop af
Wingård, »i en falsk ställning och måste anse mitt liv
såsom förfelat.» I medvetandet därom förlorade denna ärliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
