Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till största delen från de mest bildade, de oförvitligaste, som
kommit inom min sfär åtminstone, som jag, på egen
bekostnad, hämtat min tanke om kvinnan: jag har med några sådana
— de äro blott få — varit obeskrivligt lycklig — och olycklig.
En grym erfarenhet har jag i synnerhet; och minnet därav
följer mig åtminstone längre, än jag önskade: bränt barn skyr
elden, och jag är skygg för dylika förbindelser. För att
undvika all sentimentalitet, som ingen vet hur långt den kan föra,
är mitt umgänge med damer vanligtvis blott joller. Jag leker
gärna med dem och roar mig åt bollkastningen; jag är
frikostig med den lilla esprit, jag kan ha, just för att ej behöva
depensera någon känsla; ty kommer den med i spelet så vet
man ofta ej ordet av, innan man — ligger där.»
En tid förut hade brytning inträtt även med en annan
kvinna, som satt skaldens lättantändliga hjärta i brand,
nämligen Martina von Schwerin. Den sköna, spirituella
och vittert intresserade grevinnan var dotter till en
grosshandlare Törngren i Göteborg. Redan vid 16 års ålder hade
hon blivit gift med en skånsk officer och godsägare. Tegnér
hade blivit bekant med henne på Ramlösa sommaren 1816,
och deras intresse för varandra tog sig uttryck i en i hög grad
spirituell brevväxling. Tegnér kunde skriva brev som ingen
annan i Sveriges land. Men till slut tyckas hans känslor ha
tagit sig så passionerade uttryck, att Martina kände sig sårad,
och på hösten 1824 blev det brytning. När de ett år
därefter sammanträffade igen, behövdes dock ej mer än fem
minuter, för att de skulle återfinna varandra och glömma,
vad som skilt dem åt. Nu blev Martina von Schwerin
Tegnérs »biktmor» i hans hjärteangelägenheter, och deras
korrespondens fortsattes igen.
Men för skaldens sönderslitna hjärta fanns ingen bot.
Geijer och Atterbom funno honom vid ett besök år 1825 i ett
tillstånd av gränslös förtvivlan. Simmande i tårar, förklarade
han för sina gäster, att nu var det slut med hans poesi, och i
biskopinnan Faxes minnesbok skrev han året därpå:
»Som en brusten luta är min själ,
kan ej klinga som i forna tider,
kan blott sucka ett farväl, farväl!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
