Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna bagatell mig 300 riksdaler banco, som jag vida bättre
kunde använda än på min toalett.»
Ett sympatiskt drag hos detta stora snille är också den
fullkomliga frånvaron av egenkärlek. Han ansåg sig aldrig
själv som någon stor skald utan bara såsom en, som haft tur
med sig. »Jag kan aldrig påminna mig, att jag varit nöjd med
något, som jag skrivit», bekänner han för Brinkman på
nyåret 1826. När den berömde skalden i november 1818 fick
underrättelse om att han blivit invald i Svenska akademien,
skrev han till sin vän af Kullberg, som var akademiens
sekreterare: »Det vore oförskämt hyckel, om jag nekade, att jag
kände mig både glad och ärad av Svenska akademiens val.
Det gives bland dess tappraste motskrikare väl knappt någon,
som, om han vore uppriktig, ej skulle tillstå detsamma.
Inrättningen är därtill allt för lysande, och de stora namn, den
räknat eller ännu räknar ibland sig, utgöra dock, andra
förtjänster oförklenta, den egentliga kärnan av landets vittra
ära. Men just av denna anledning blyges jag också för den
heder, man visat mig. Det har i sanning aldrig kunnat falla
mig in att den med något sken av rättvisa skulle kunna
tillkomma mig, så länge ännu männer som Geijer, Valerius, Ling
m. fl., vilkas företräde jag uppriktigt erkänner, ännu saknade
den.»
Ett vackrare, mera äkta uttryck för blygsamhet hos en
stor man kan man icke gärna tänka sig än det brev, vari
Tegnér på sommaren 1823 berättar för sin »biktmor» om hur
han under ett besök i Uppsala blivit hyllad med uppvaktning
och sång av studenterna. I anledning därav gör han den
reflexionen: »Jag nekar icke, att det ligger något vackert,
ja även rörande i ungdomens tillgivenhet, när den på detta
sätt yttras; men dylika ceremonier genera mig ändå. Tro
icke, att detta kommer av modesti; ty modest i vanlig mening
har jag aldrig varit. Men just därföre att jag vet, vad jag
verkeligen är, förargar det mig, att andra, dem jag måste
anse mig förbunden, ej även skola veta det. Härmed blandar
sig även en bitter och förödmjukande känsla av ali tings
förgängelighet. Går icke Franzén, vars skorem jag i poetiskt
hänseende icke är värd att upplösa, nästan obemärkt bland
folket, liksom änglarne i Sodom? Har han kunnat glömmas,
vad förestår då mig och oss andra?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
