Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utan att veta, vart det bar i väg, fördes skalden till
vårdanstalten, och när han väl fått situationen klar för sig,
sökte han med all makt komma därifrån. Han skrev till
sin hustru, att hans tillstånd bara skulle bli förvärrat
genom att man på det här viset berövade honom friheten
utan att för övrigt alls bry sig om honom. Jessen hade
icke givit honom några medikamenten ja »icke en gång en
åderlåtning eller iglar». Den sjuke förstod icke eller ville
icke förstå, att det just var framsteget i Jessens metod
detta att icke plåga och oroa de sjuka med åderlåtningar,
purgeringar, kräkningskurer och andra den äldre skolans
barbariska kurer. Han behandlade i stället sina patienter
— därest de ej voro våldsamma — så mycket som möjligt,
som om de vore fullt normala, och uppnådde därigenom
mycket bättre resultat än genom den äldre sortens
sinnessjukvård. På våren 1841 var Tegnér också så återställd,
att han kunde resa hem igen. Nu fullbordade han sin sista
större dikt, »Kronbruden», som han antagligen påbörjat
under vistelsen i Slesvig. Det är en älsklig tavla i
aftonstämning av svenskt folkliv, besläktad med »Nattvardsbarnen».
Den skildrar ett bondbröllop vid Skatelöv i Värendsbygden.
Bispen själv har blivit bjuden dit och förrättar vigseln. Man
ser den förr så trotsige skalden gå omkring där som en lantlig
patriark:
»Efter dem biskopen kom, och rörd på strålande panna
kysste han rodnande brud. Det är lovligt för bispen i Växjö.»
»Prosten jag kände fullväl — sju år jag tjänte i huset —,
brodern också, herr kunglig sektern. Om somrarna kom han
ofta till Skatlöv ner. Man sade, det var för prostinnan,
vettig och livlig och skön, men hon älskade honom som syster.
Sjuklig var svågern och lutad och blek, men det syntes på honom,
att han fordom var skön. Förunderligt glänste hans ögon,
pannan välvde sig högt, och löjen lekte kring munnen.»
»Kellgren ha vi ej mer, ej nu, då bäst han behövdes!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
