Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så tager också Fjalar sitt liv med svärdet, blandande sitt
blod med sonens.
»Kung Fjalars» styrka ligger framför allt i själva språket,
som här höjer sig till »en sådan harmonisk skönhet, en sådan
levande kraft, en sådan underbar fyllighet, att blotta klangen
och rytmen i dessa strofer bereda en hänryckande njutning
som den av en klassisk symfoni», för att tala med Werner
Söderhjelm.
Närbesläktad med »Kung Fjalar» är den stora tragedin
»Kungarne på Salamis». Dess första akter skrevos på
1840-talet, men först 1863 fullbordades dikten. Ämnet är
taget ur de gamla grekiska sagorna. Även här är det ödet,
som råder över människorna med oemotståndlig, järnhård
makt. Fåfängt är människans trots mot gudarne.
År 1848 blev Runebergs stora år. Då utkom nämligen
första delen av »Fänrik Ståls sägner», det skaldeverk,
som framför andra burit hans namn till eftervärlden. Först
1860 kom andra delen.
Runebergs sätt att skildra var något nytt i den svenska
litteraturen. Man jämföre t. ex. hjälten i »Fritiofs saga» med
hjältarne i »Fänrik Ståls sägner». I den förra möter oss en
svärmisk ynglingagestalt, som trots nordmannakraften dock
mera tillhör fantasins än verklighetens värld, en förskönad,
»idealiserad» viking. Krigsbussarne i »Fänrik Ståls sägner»
åter komma oss till mötes icke ur fantasins drömda
idealvärld utan ur det levande livet självt. Det är Finlands och
Sveriges enkle, trofaste son, som handlar mer än han talar.
Sådan han en gång levde här i världen, med fel och
förtjänster, sådan lever han ännu i dikten. Vi se honom med alla
hans kantigheter, hans besynnerligheter; kärv och sluten är
han, hård på ytan. Och dock vinner han vårt hjärta. Varför?
Jo vi förstå honom bättre som människa med sina fel. Vi
finna en sådan karaktär skön trots sina fel, ty den gömmer
liksom musslan inom det hårda, skrovliga skalet en äkta
pärla. Den pärlan är en ädel känsla, som adlar även den
ringaste av männen i ledet: fosterlandskärleken in i döden.
Det som hänför oss hos »Fänrik Ståls» krigargestalter är icke
bragderna i och för sig utan det att de kämpa för att skydda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
