Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När senare delen av Fänrik Ståls sägner kom ut, var
Runeberg ej längre samme kraftfulle friluftsman som förr. En svår
reumatisk feber hade på hösten 1860 knäckt hans glada
livsmod, och på en jaktfärd i december 1863 drabbades han av
ett slaganfall, från vilket han aldrig hämtade sig. Men i ännu
tretton år fick han dras med livet, nästan förlamad och dådlös.
Själskrafterna ägde han dock i behåll, och med ödmjuk
undergivenhet bar han sitt öde. Men vad han aldrig kunde tåla
var, att man ömkade honom. En man var han, en hel karl
i lidandet liksom i lyckans tid, den flärdfrie, kämpastarke
Johan Ludvig Runeberg.
Rörande var den kärleksfulla omsorg, hans maka med
sönernas hjälp ägnade honom. Nästan aldrig vek hon från
hans sjuksäng. Den sjukes största glädje var att sitta och se
på de små fåglar, som kommo och åto på hans fönsterbräde.
Ibland flögo de in i hans rum, och då var den gamle som ett
lyckligt barn. Till sällskap under sin sjukdom hade han också
en liten råtta och en fluga, som han tämt.
När befrielsens timme äntligen en blid och solig majsöndag
slog för den 73-årige skalden, blev det landssorg på ömse sidor
Bottenhavet. Som motto vid sorgefesten tjänade hans egna
stolta slutord ur Molnets broder:
»Ej med klagan skall ditt minne firas,
ej likt dens, som går och snart skall glömmas.»
»Fjärran tid skall hans runor stava,
natt skall icke hans namn begrava,
ok skall icke hans folk förslava,
seger skall ur hans aska gro.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
