Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»oskulden». Så länge han förblev »trogen M. C. L.», låg däri
ett värn mot livets frestelser och förvillelser.
Året 1834, det år under vilket han bereddes till sin första
nattvardsgång, slutar han med dessa tacksamhetens ord i
sin dagbok: »Skulle ej Mathilda vara, så skulle Z. inte vara den
han är. Ack hur många av mina jämnåriga hava icke fallit
för frestelsen! Jag är ren vorden genom kärleken. Tackad vare
du, goda Mathilda!»
Den grova lasten var dock icke den fara, som hotade
ynglingen. Han hade alltifrån barndomen levat i allt för ren
luft för att lätt kunna besudlas av storstadens smuts. Redan
hans skönhetskänsla kom honom att äcklas vid vad en sådan
stad som Hälsingfors kunde förete i den vägen. Så skriver
han på hösten 1834 i sin dagbok efter ett kvällsbesök på ett
litet konditori: »Jag vandrade hem igen; jag såg sedefördärvets
olyckliga representanter i mängd på gatorna och beklagade
i mitt hjärta, att Hälsingfors, ett ställe där vårt fäderneslands
så yttre som inre urverk sättes i gång, skall vara en stor stad.»
— Detta är icke något tillfälligt känsloutbrott utan en länk
i den medvetna självuppfostran, han bedrev med stöd av
sin bortgångne faders maning »Vinn på dig själv!».
Några dagar förut hade han med ett par kamrater gjort en
aftonpromenad; och »därvid ville vi ock», skriver han, »veta,
huru Estnäsbacken såg ut, ett kvarter av staden, där man
har tillfälle att se mänskligheten i sin förnedring och lasten i
sin ohyggligaste gestalt. Det föreföll mig, som om Satan med
hånlöje ville ropa till oss: ’Människa, du som en gång var
Guds avbild på jorden, späk ditt högmod och se ned till
marken — dessa äro dina likar!’ Med en rysning lämnade vi
dessa syndens förbannade hemvist, ty vi hade sett nog.»
Topelius skäms å sina kamraters vägnar, när somliga av
dem dricka och slåss och bete sig som »ena stora nöt». Det
ligger häri ingen lillgammal, moraliserande glädjefientlighet.
Tvärtom tyckte han om att tillbringa »en munter kväll bland
muntra bussar».
Småstadslivet hemma i det kära Nykarleby fann han
emellertid inte alltid så idealiskt det heller. »Jag tycker
alldeles inte om di där trumpna herrarna, som mycket hellre
kyssa sitt toddyglas än en flickas läppar och hellre svära över
spaderkung på gröna bordet än i dansen jollra med en lekande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
