Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leende, levande hjärterdam», säger han. Och allt
småstadsskvaller sen, och alla löjliga fördomar! Roligast hade han i
dansens virvlar. Han tyckte om de glada, hurtiga flickorna,
tyckte om dem »alla i gemen och somliga isynnerhet» — och
synnerligast M. C. L. När han inte får tillfälle att träffa
den dyrkade personligen, sänder han henne efter berömda
hjältars föredöme små ömma biljetter då och då, och när de
varit skilda åt en längre tid, hur klappar ej hans hjärta av
oro, av ängslan för att någon annan skall ha tagit hans plats
i hennes hjärta! Men när han så finner, att Mathilda ännu är
densamma, så »darrar han av glädje».
Men barnaåren svunno hän, och de båda unga började få
pröva livets allvar. Och i dess obarmhärtiga ljus började Zache
se, att den vackra Mathilda inte var hans drömmars ideal.
Hon tyckte å sin sida, att han blev kall och underlig, och var
ofta mycket onådig mot honom. Det kom till scener mellan
dem, och alltmer lossnade barndomskärlekens band. När
Zacharias på sommaren 1837 kom hem från universitetet,
visste han, att hans första kärlek hade slocknat.
»Romantikens lycksalighetsö hade sjunkit i havet.»
Men en ny känsla hade börjat spira inom honom. Hans
syster hade en god vän, som hette Emilie Lindqvist.
Hon var nu femton år och hade utvecklat sig till en ungmö
så fager, att den nittonårige studenten häpnade. Hennes
ögon voro något underbart. Och så hon spelade klaver!
Vilken känsla och innerlighet! Om henne satte han ihop den lilla
visan
»Där sjöng en fågel på lindekvist,
på lindekvist:
’En liten fågel är jag för visst,
som nog kan spela och sjunga.
Men borta dröjer min hjärtas vän,
min hjärtas vän;
i lund och mark är han fjärran än
och flyger långt uti skogen.’
— — — — — — — — — —
Du lilla fågel på lindekvist,
på lindekvist,
Gud giv din älskling åt dig så visst,
som du kan spela och sjunga!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
