Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och han, som redan i tankarna hade tagit sin prästexamen,
fått Greta uppfostrad hemma på Kuddnäs och flyttat in
med henne på ett litet älskligt kaplansboställe! Farväl livets
vackra såpbubblor igen!
Men tanken på den vackra Greta vill inte lämna honom,
där han går hemma på Kuddnäs. Han känner på sig, att det
är honom, hon älskar, inte bonden. Och när sommaren gått
och han skall resa till Hälsingfors igen, är han på det klara
med att ljungblomman från Kahra måste bli hans. Han skall
söka upp henne och slå bonden ur brädet.
På gästgivargården kommer värden emot honom som en
gammal god vän. Studenten börjar lösa upp sin matsäckspåse,
och värden går efter gammal vana till hörnskåpet och plockar
fram brännvinsflaska och glas. De språka en stund om vad
som hänt, sedan magistern sist for vägen här fram. Och
slutligen säger bonden med en menande blinkning: »Ja Greta,
henne får Ni inte se den här gången. Hon är gift nu. Men Gud
vet, om det inte var Er, som hon tyckte om.»
Då är det något, som stockar sig i halsen på den unge
magistern. Han kan inte komma sig för att svara, plockar bara
tyst ihop sina tillhörigheter och far sin väg utan att säga
farväl.
Men både kropp och själ brände som av eld. Han ville vända
tillbaka för att få se Greta, om också bara för ett ögonblick.
Lidelsen jäktade honom som en besatt. — Var Greta en sådan
kvinna, som kunde trolla kärlek på den hon längtade efter?
Han måste se henne igen. Och när han till julen for hem
över Kahra, skaffade han sig ett möte med henne. Det kom
så långt att — som han uttrycker det — »jag sträckte ut min
hand efter brottets rosor — dock den Allsmäktige band min
hand, och jag stod stilla, stum och förkrossad där». Sedan den
dagen for han inte gärna förbi Kahra gästgivargård utan valde
andra vägar.
Minnet av Greta följde honom dock, och han höll på att
förtäras av »skogselden i sitt hjärtas vildmarker», såsom han
kallade den. Men till hans lycka utträngdes »den mörksköna,
demoniska olycksflickans» bild av den kvinnas, som skulle
bli hans »ljusa och vita ängel». Då sjöng han:
»Du öknens milda sommardoft,
du ros i enslig skog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
