Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling under teknikens århundrade - Nya samfärdsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andra dagen, som jag var på fartyget, började jag bliva
sjösjuk först; men det gick strax över. Men dagen därpå, som
var tisdagen, fick jag frossan och frös var eviga dag ett par
timmar och hade sedan feber med svettning fem och sex
timmar utan att få någon hjälp, intet så mycket som en droppe
varmt vatten, ty kaptenen tillät varken eld eller ljus på
fartyget för stormens skull. Jag måste således dricka kallt
vatten i den häftigaste hetta och svettning. På sju dygn,
jag var på sjön, smakade jag intet ett Guds lån, varken mat
eller dricka, annat än kallt vatten; och hade jag inte något
linne i en sådan belägenhet att byta om med, utan svetten
och febern torkade var dag in i kroppen igen. Jag låg
beständigt. Ekholm[1] var min sjukvaktare, ty alla andra voro
beständigt sjösjuka. Alla våra sängar och allt vad vi hade
i fartyget hade skakats löst och sönder, så att jag måste
beständigt ligga på golvet och någon sitta bredvid mig och
hålla mig fast.
Lördagsmorgonen, då vi gingo i land på Falster, hade jag
fått febern litet senare än vanligt, så att jag frös som värst,
när jag kom i land, och visste alldeles intet till mig. Men när
jag kom mig litet före igen och började kunna se mig omkring,
så fann jag min situation faslig. Man hade lagt mig på en
koffert med en kudde under huvudet och De Chaux’ kappa
till täcke. Louise satt bredvid mig och grät och frös, så att
hon var alldeles blå i ansiktet och darrade som ett löv.
Delphine[2] hade gjort sig en grop i sanden, tätt till min koffert,
var hon hade lagt sig, och De Chaux gick fram och tillbaka
på stranden désespérerad.[3] På detta sätt passerade vi fyra
timmar i ett hällande regn, tills våra reskamrater hunno att
gå till byn, var de gjorde många svårigheter att taga emot
mig, som var sjuk — de fruktade för gula febern. Äntligen
kommo vi fram till våra reskamrater, som redan låtit värma
en säng och koka soppa på en höna för mig och beställt
middag för sig och De Chaux. Man lade mig strax och gav mig
soppa, som var det första jag smakat på sju dagar. Klockan
3 på eftermiddagen var febern slut, då Ekholm kom och sade
mig, att det inte fanns något värdshus på hela ön, och att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
