Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska näringslivets och kommunikationsväsendets utveckling under teknikens århundrade - Nya samfärdsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppsala. Den första resan annonserades i Västerås’ stads
och läns tidning den 18 september och var av följande
lydelse:
»Som jag med mitt Ångmachinsfartyg kommer till
Wästerås den 20 dennes, kunna de, som under mitt vistande
därstädes vilja göra smärre lustresor i Mälaren, blifva
tillfredsställda mot erläggande af en Rdr Banco personen.
Stockholm den 7 september 1818.
Samuel Owen.»
Det var ett spännande ögonblick, när det underliga
»eldfartyget» satte sig i gång utan segel och årors hjälp och
började med sina stora skovelhjul vid sidorna plaska sig fram
över Mälaren. Färden till Västerås tog inte mer än en och
en halv dag i anspråk! — Den var också betänkligt ofta
förbunden med förseningar till följd av att maskineriet
krånglade och maskinisten var oerfaren.
De första ångbåtarna eldades alltid med ved — alldeles
som under senaste världskriget! Deras maskiner voro mycket
ofullkomliga. Först och främst var det icke ovanligt, att en
slik apparat envist vägrade att sätta sig i gång, förrän ett
par man gått upp på hjulhuset och med trampning på
skovlarna fått hjulen i rörelse. Därför kunde det hända, att
befälhavaren på en sådan skuta var så rädd för att stanna
båten, att han icke vågade lägga till vid någon brygga på
vägen utan strök förbi den fram och tillbaka och i förbifarten
tog ombord den last, som hann langas över.
Det ansågs som något anmärkningsvärt på en
ångbåtsresa, ifall ingenting alls gick sönder i maskinen — att den
då och då fick stanna, för att kaptenen och maskinisten skulle
kunna avhjälpa något, som var i olag, ansågs ingå i
programmet. Det var bara när en paus blev särskilt lång,
som passagerarne kunde tillåta sig att bli otåliga. Då
ingick det i kaptenens roll att lugna dem med några väl
valda ord, såsom: »Hör I passagerare, ge er tillfreds, för vi håller
bara på att samla ånga, men det skall bära av med ens.»
Men det kunde vara lika svårt att stanna skutan som att
sätta den i gång, ifall maskinen kom på det lynnet. Då
fartyget skulle lägga till vid en brygga eller gå in i en sluss,
hölls därför alltid ett ankare i beredskap akter ut för att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
