Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Skandinavismens första eldprov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sak. Från vårt land kom det inalles 243 frivilliga och från
Norge 114. Till nära en fjärdedel utgjordes de av
officerare. Ett tiotal av de frivilliga stupade för Danmarks sak.
Den förste, som kom, var Leopold Løvenskjold, en
son till Norges ståthållare. lian kämpade tappert i slaget
vid Slesvig och skyndade därefter hem till Kristiania,
varifrån han återvände med 30 frivilliga, till stor del studenter.
Kort därefter lät han sitt liv för Danmarks sak. Samma dag
som han stupade tre unga svenskar, löjtnanterna
Leijonhufvud och Gustav Lorentz Sommelius samt Axel
Lundbom.
Gustav Lorentz Sommelius var också känd som
diktare under namnet Beppo. Han var prästson från
Bleking, hade studerat i Lund och tagit kameralexamen men
plötsligt givit sig in på den militära banan. Då kriget bröt ut,
var han löjtnant vid Älvsborgs regemente. Det var ingen
svårighet för honom att få permission, ty alla hans överordnade
ville gärna bli av med den bråkige, excentriske mannen, som
ständigt låg i konflikter med både kamrater och överordnade
och kunde vara rent av farlig för dem som stodo under
honom. En gång blev han så ursinnig på sin uppassare, att
han under gräsliga hotelser befallde honom att ställa sig mot
en vägg och sedan sköt skarpt runt omkring mannen. Men
en annan gång skänkte löjtnanten honom sitt fickur. Sin
ständiga oro sökte Sommelius döva än genom vilda ritter, än
genom våldsamma utsvävningar. Han var en sådan där galenpanna,
för vilken det känns som en befrielse att få våga livet.
Därför omfattade han med fröjd tillfället att få slåss, när
danska kriget bröt ut. Denna obändiga, tygellösa natur, som
ej kunde härda ut med fredliga förhållanden, älskade
kriget för dess egen skull:
»Leve kriget! Må dess flamma
evigt brinna, jämt densamma,
och dess aldrig släckta bloss
ständigt fladdra över oss!»
»Folk som får på slaktarhuset
låg och flämtade i gruset;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
