Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Skandinavismens första eldprov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inlett med 1812 års politik. Men inför en så stark
folkstämning, som den svenska då var, och inför den hotande
politiska faran från Tyskland lät konungen slutligen
betänkligheterna gent emot Ryssland fara. Han uppgav sin
avvaktande hållning och lovade hjälp, och såväl Sveriges
riksdag som norska stortinget voro villiga att följa honom, ifall
det egentliga Danmark, d. v. s. Jylland med öarna, hotades.
Svenska riksdagen uttalade sig för att en styrka av omkring
15,000 man skulle sammandragas för att vid första order
överföras till Fyen eller någon annan av de danska öarna
och i förening med den danska armén möta varje ytterligare
angrepp på Nordens frihet och självständighet. Till täckande
av de nödvändiga rustningskostnaderna anvisades ett
kreditiv på 3 millioner rdr. I förtjusning skrev Orvar Odd till
sin vän redaktör Karl Ploug, en av den danska
studentskandinavismens ledare, ett jublande brev, som började
med orden: »Svenskarne komma, en 14, 15, 16,000
man. I dag», heter det vidare, »flagga alla skutor i vår hamn,
och en snees[1] svenska flaggor vaja från husen. Vi dricka
punsch och äro som vi vore galna.»
I riksdagsdebatterna hade dock den skandinaviska
hänförelsen störts av en del missljud. På riddarhuset hade
Hartmansdorff talat emot det kungliga förslaget. Men han
lyckades blott få en fjärdedel av ståndet med sig. I prästeståndet
var prosten Sandberg från Kalmar län[2] den ende kritikern
av skandinavismen. »I dag», sade han, »uppfattas den
efter sin djupaste betydelse, då det gäller, att Sverige skal!
hjälpa det beträngda Danmark; men månne den skulle
bliva på samma sätt uppfattad, om förhållandena varit tvärtom?»
Skandinavismens danske skildrare Julius Clausen erkänner
också villigt, att denna rörelse från svensk och norsk
sida vida mer var en känslo- och sympatisak än i Danmark,
där den var praktisk politik, ägnad att vinna ett stöd i
den kamp, som förestod. Danmark behövde Sveriges hjälp.
Men vad kunde väl det lilla Danmark ge i gengäld, ifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
