Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Skandinavismens första eldprov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige behövde hjälp mot Ryssland? Ingenting, även med
den allra bästa vilja att hjälpa.
I bondeståndet yttrade dalmasen Kråk Matts Mattsson
som sin »enfaldiga mening», att vår historia icke talade för
att vi skulle hjälpa de danske. Vårt kopparmynt bure ju
ännu prägeln av att vi hade måst försvara oss mot deras
våld, och när de på senare tid hade nedlagt sina vapen mot
oss, hade det icke skett av kärlek utan av fruktan.
Liksom svenska riksdagen biföll norska stortinget den
proposition, som konungen avlät dit, men under uttalande
av att det hade varit önskvärt, att Norge icke inblandades
i striden.
En stark medkänsla för Danmark i dess olycka hade dock
framträtt även bland Norges folk. Då budskapet om
danskarnes nederlag nådde Kristiania — det var 24 april —,
begärde teaterpubliken, att orkestern skulle spela en
sorgmarsch, och under tonerna av den lämnade man tyst
föreställningen. Och vid ett stort folkmöte på börssalen den
1 maj beslöt man att inför både konungen och stortinget
frambära sin önskan om ett väpnat ingripande.
Den 11 maj ingicks en konvention mellan Sverige och
Danmark, som fick löfte om understöd från Sverige med 15,000
man, för den händelse att Jylland eller de danska öarna
hotades, mot det att Danmark förband sig att ombesörja
truppernas transport och deras underhåll, så länge de
uppehölle sig på dansk mark. Dessutom lovade Sverige att med
10 större och 12 mindre krigsfartyg demonstrera i de danska farvattnen.
Så småningom överfördes nu från Sverige omkring 4,500
man till Fyen. Resten av de utlovade 15,000 blev stående
i Skåne. Dessa hjälptrupper skulle dock aldrig behöva
föras i elden mot preussarne. Men att kung Oskar på allvar
räknade med den möjligheten, att svenskarne skulle
behöva draga blankt, är dock så gott som alldeles säkert, och han.
diskuterade med hänsyn till denna möjlighet två olika
fälttågsplaner med truppernas högste befälhavare. Saken var
emellertid den, att preussarne föllo undan, utan att så
skarpa medel som vapenmakt behövde tillgripas från svensk
sida. Detta skall man dock icke tro berodde enbart eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
