Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Skandinavismens första eldprov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ens huvudsakligen därpå att Sverige för Europas makter
tillkännagav sin föresats att hjälpa Danmark. Kraftigare
verkade det förvisso, när tsar Nikolaus grep in. Att han
det gjorde, berodde på att han var en obeveklig fiende till
alla frihetsrörelser, alltså även till den tyska
nationalitetsrörelsen. Säkerligen var han också rädd för att Sverige
skulle vinna för starkt insteg i danskarnes hjärtan.
Alltnog: han började föra ett så kraftigt språk mot preussiska
regeringen, att denna fann sig föranlåten att draga bort
sina trupper från Jylland och ingå på underhandlingar med
Danmark. Som medlare mellan de krigförande antogs England.
Danskarne tyckte dock snart, att England var partiskt
för Preussen, och ville därför slippa ifrån dess medling. I
stället önskade de få Sverige till medlare. Det blev också
på svensk mark — i Malmö — som förhandlingarna
egentligen på allvar kommo i gång. Oskar I:s hot om att hemkalla
den svenska undsättningskåren gjorde också danska
regeringen betydligt medgörligare.
På samma gång svenska regeringen sålunda arbetade på
att stämma Danmark fredligt, varnade den emellertid också
upprepade gånger preussiska kabinettet för de fördärvliga
följder, en förlängning av kriget skulle medföra.
Påtryckningarna från olika håll på bägge de krigförande
parterna ledde i början av juli till ett stillestånd, som
förnyades i slutet av augusti. Därmed voro krigsrörelserna för
året slut, och de svenska trupperna kunde på hösten
hemföras från Fyen.
Den enda hjälp, de kunnat göra sina värdar, var att bärga
skörden. Därtill behövdes också innerligt väl kraftiga armar,
eftersom Danmarks egen manliga ungdom låg ute i fält.
För övrigt bör det nog ej glömmas, att svenskarne i alla fall
genom sin blotta närvaro i trakten av krigsskådeplatsen
utövat ett hot mot tyskarne på halvön och alltså en
påtryckning i fredlig riktning.
De våra skildes med saknad från sina snälla och
gästfria värdar. »Det är ett förfaseligt gott folk här — det är
riktigt ett folk att våga liv och blod för», tyckte de.
Minnet av de svenska bröderna levde länge kvar på Fyen, bland
annat i form av en ny »skandinavisk» ras, som växte upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
