Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor
- Kvinnosaksapostlar
- Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvinnosaksapostlar.
Fredrika Bremer
är den svenska kvinnorörelsens apostel framför alla andra.
Hon är den banbrytande anden. Men henne tillkommer ock
i första rummet — för att använda Gurli Linders ord — äran
av »att den svenska kvinnorörelsen icke startade som en
manshatets, en det hänsynslösa pockandets och det löjliga
kvinnoförgudandets rörelse». Hon hade klart för sig, att den
utveckling av kvinnornas själsförmögenheter, som krävdes,
för att de skulle kunna göra en dugande insats i samhället,
måste ske med männen, ej mot dem. Däri har en oerhörd
styrka i den svenska kvinnorörelsen legat förborgad.
Fredrika Bremer var född år 1801 på en gård nära Åbo,
vilken ägdes av hennes far, brukspatron Bremer. Tre år
därefter flyttade han över till Sverige, där han köpte
herresätet Årsta i Österhaninge vid kusten, tre mil söder om
Stockholm. Det gamla slottet från 1600-talet med de tjocka
murarna och de stora salarna, där varje steg gav eko och de
små blyinfattade rutorna skallrade i blåsten, blev Fredrika
Bremers egentliga barndomshem. Vintrarna tillbragte dock
familjen i Stockholm. Brukspatron Bremer var en dyster,
kärv despot, för vilken barnen voro så rädda, att de helst
gömde sig, när han kom. Det gjorde dem i alla fall ont
om honom att under de långa vinterkvällarna 1808—09 se
den kraftfulle mannen ensam vandra av och an i den stora,
mörka salen, försänkt i dystra tankar och stundom snyftande
av halvkvävd gråt. Han visste ju, att hans finska folk
kämpade en ojämn kamp för sin frihet och sitt självbestånd.
Den uppfostran, flickorna Bremer fingo — man kan gärna
säga — utstå, var dressyr i den gustavianska tidens
ceremoniösa stil. En av dem berättar om hur de började sin dag:
»Klockan 8 om morgonen skulle vi vara klädda och komma
in att hälsa god morgon, först på min mor, som då satt i ett
mindre förmak vid sitt kaffebord och betraktade oss noga
under vår gång från dörren fram till henne. Hade vi då gått
illa, så måste vi gå tillbaka till dörren och göra om promenaden
fram till min mor, niga och kyssa hennes hand. Hade då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0057.html
