Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
professorn påminna, att i denna samling ej fanns någon
kokbok. Ack, det är ibland svårt nog att följa den devisen: Nöjd
med din lott.»
Hennes självbiografi från barndoms- och ungdomsåren är,
säger Levertin, »ett av de mest gripande dokument om en
själs hemliga plågor, som finnes på svenska», om hur hon
bokstavligen fysiskt och själsligt förtärdes av brist på luft
i sitt instängda liv. »När jag läser hennes brev, är det»,
säger han, »som om jag icke blott såge Fredrika Bremer
allena gå på sina ensliga och förtvivlade vandringar i skogarna
kring Årsta men skymtade täta led av svenska kvinnor med
samma ängslade, sänkta ögon och läpparna hårt slutna kring
dagars och nätters hemligheter. Det är alla de verkliga
askungar utan tal, vilkas fötter icke kunde klämmas in i
koketteriets Cendrillonsskor, och vilka ingen kärleksfé
någonsin skulle uppsöka i spiselvråarna och föra till bröllop.
I dessa Fredrika Bremers bekännelser hör jag deras ångest,
den hemska horror vacui,[1] som vilar över en tillvaro utan
en livsuppgifts sammanhang, och jag förstår den outtröttliga
entusiasm för kvinnans frihet och tillträde till den allmänna
livskampen, som är cellkärnan i Fredrika Bremers författarskap.»
Det värsta av allt för den unga kvinnan var, att hon tyckte
hela tillvaron var till den grad meningslös, att hon »förlorade
tron på en vis och barmhärtig Gud». Hon kände sig som en
rotlös planta, och ur detta tillstånd av förtvivlan växte
självmordstankar fram. Men under det hon genomlevde sitt eget
lidande, trängde hennes blick »djupt ned i det mänskliga livets
nattliga mysterier; jag förstod», säger hon, »allt vad lidande
heter». Hon hörde allt skapat sucka under samma tunga
lag och led med »var mask, som vred sig i plågor».
Och hon behövde ej gå långt för att finna olyckliga
människor. Hon hade dem runt omkring sig på godset. Där var
fullt upp med fattiga och sjuka, och i stället för att tröstlöst
stirra in i det stora töcknet började hon ägna sina krafter åt
att hjälpa dessa lidande medmänniskor. Och i samma mån,
som hon kunde göra andra lyckligare, smög sig också
förtröstan och hopp in i hennes eget hjärta. Hon började känna
sig friskare till både kropp och själ och återvann tron på livet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
