Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett arbetsbi, som »lever bara för att fylla ett rum i den stora
bikupan och sedan dö».
Ett rikt och pittoreskt skådespel erbjöd sig för henne under
resan genom fabriksdistrikten. Men hon såg också djupare.
Hon »hörde barnens klagande rop från faktorierna, ropen
som den offentliga rösten låtit utgå i världen, ropen från
barnen, dessa små som föräldrars och fabrikanters
vinningslystnad tvingade att offra liv och glädje och hälsa i
maskinernas verkstäder, barnen som jagades upp ur sina sängar,
barnen som lades ned i dessa sängar, som aldrig blevo svala —
barnen som jäktades och slogos, tills de sjönko ned
medvetslösa i döden eller i fånighet — den levande döden — jag hörde
barnens jämmerrop, som Elizabeth Barret tolkat i gripande
sång;[1] och de rika manufakturdistrikterna med deras städer,
deras eldpelare och pyramider syntes mig som ett ofantligt
Molokstempel, där Englands mammonsdyrkare offrade även
barnen i avgudens glödande armar, barnen, jordens hopp
och ljuvaste, skönaste glädje!» — Det är första gången en
svensk författare ställts öga mot öga med industrialismens
problem, som Viktor Rydberg sedan med så varm medkänsla
behandlat i »Den nya grottesången». Mycket tyder, som Böök
observerat, på att han fått motivet till sin dikt från
Fredrika Bremers reseskildringar i Aftonbladet.
Trots sin högt uppdrivna observationsförmåga låter
emellertid mamsell Fredrika då och då sin beundran skena i väg
med kritiken. Hon dyrkar drottning Viktoria till den grad,
att då denna högst respektabla men borgerligt solida kvinna
galopperar förbi henne, blir Hennes Maj:t »lätt och luftig
som en älvdrottning». Och inför de hjälpsamma, välvilliga
citypoliserna få fantasiens vingar också väl hög flykt. Hon
svärmar för dessa sympatiska uppenbarelser av det engelska
samhällets moraliska väsen, hon beundrar snittet på deras
uniformer, deras hållning och gestalt. Vad deras ansikten
angår, så försäkrar hon, att de voro »vackra, allvarliga,
merendels ädla, ofta bleka, alltid aktningsbjudande». Man kan
ej gärna annat än med Böök utbrista: »Det är för mycket.
Även den som av naturen har mycken sympati för poliser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
