Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Karl XV som konung och människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppburen av societetens damer. Då han druckit några glas
punsch, försvinner hans fina belevenhet; hans sätt mot
damerna blir simpelt, han följer blott sina ingivelser och är, kan
man säga, ej konung längre. Emellertid är det just detta
obesvärade och vårdslösa uppträdande, som förvärvar honom
de lägre samhällsklassernas kärlek. De igenkänna hos honom
sina egna medfödda böjelser och finna sig väl till freds med en
monark, som stiger ned till dem och helt godmodigt antager
deras vanor. Hans vackra utseende och ståtliga gestalt
rädda honom härvidlag i varje fall från att helt gå förlustig
sin kungliga värdighet.»
Som illustration till detta omdöme kan tjäna en episod,
som Dardel berättat, från hovlivet på Drottningholm under
sommaren 1857. Man firar kronprinsessans födelsedag kring
ett rikt dukat middagsbord, och champagnen flödar. Prins
Oscar föreslår festföremålets skål på vers. Kronprinsen vill
gärna tävla med sin bror men är klok nog att dessförinnan
höra sig för hos Dardel, som lyckas avstyra Karls försök
att improvisera i bunden form. Det vore, framhåller han,
lönlöst att tävla med brodern, som ju berett sig på förhand
och därför måste bli överlägsen. I stället föreslår Karl då
»en skål för sin gemåls föräldrar, en uppmärksamhet, som
livligt tycktes röra henne. Olyckligtvis förstörde han hela
verkan härav genom sin sista skål. ’Jag föreslår’, sade han,
’att var och en dricker för sin hemliga låga.’ Prins Oscar,
som först syntes förvånad, fann sig dock snart och, givande
sin äldre bror en välförtjänt läxa, vände han sig emot sin
unga hustru, sägande: ’Sophie, låt oss skåla med varandra!’
Kronprinsen, som redan tömt sitt glas, vände sig även nu
mot sin gemål, men det var för sent; slaget var redan givet, och
envar av oss kände sig sårad över hans brist på takt. Ingen
kunde nämligen betvivla, att hans hemliga låga gällde
hovfröken S.,[1] vilken satt där med sänkta ögon och röd som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
