Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XV:s glada dagar
- En äkta stockholmare från reformbanketternas och representationsförändringens dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En hedersman från den gamla goda tiden är i ali
synnerhet »Klockaren i Danderyd». Av allt vad han förtäljer
från sitt på upplevelser rika liv är det knappast något, som
till den grad bränner sig in i läsarens minne som berättelsen
om »Smörblomman i Danderyd», den vackra Karin med det
gula håret, hon som spotskt avvisar sin barndomsvän men
blir sinnesrubbad, då han gifter sig med en annan.
Här finns också en spännande historia om »hurusom Hin
Onde räddar kyrkans silver», och den gripande berättelsen
om gästgivaren från Ensta, som i sin ungdom blev olyckligt
kär i en skådespelerska och sedan aldrig hade en glad dag.
Då och då blir Blanches stil visserligen tillgjord och faller
in i pigromanens eller Crusenstolpes tonart.[1] Ej sällan äro
[1] Hör bara: »Årets tyrann, vintern, med hjärtat av is, lockarna av
snö och döden i blicken, flydde. Solens härar förföljde honom med fällda,
blixtrande lansar och jagade hans ilande skaror utför berg och branter
ned i sjöar och hav.» Eller läs följande praktblomma: »Den väna
fullmånen, vilken den förflutna hälften av natten haft laga förfall för sitt
uteblivande — ty vem kunde väl våga sig ut i ett sådant väder! —
framträdde nu i all sin härlighet. Ehuru förut mycket missnöjd med
regnets gud, försonade hon sig nu ganska lätt med honom vid åsynen
av de många och nya små speglarna, som han placerat mellan de stora
och vanliga, så att hela jorden föreföll nattens klara tärna såsom en
enda jättestor trymå, enkom uppställd för hennes toalett.» Ofta
förknippar sig med denna stilart en rysansvärd smak för det
skräckinjagande, ett omättligt behov av sensationella uppträden.
Sturzen-Becker har dråpligt parodierat denna sorts romanstil i »Ett fragment
ur ’Danvikens Engel’, nattstycke ur Stockholmslifvet», så lydande:
»Det är en kolsvart natt.
Regnet strömmar, blixtarne genomkorsa fästet, stormen tjuter,
åskan skräller, hunden skäller.
Människor och djur darra av bävan och krypa samman med
hjärtskärande jämmerskri. Elementerna synas hava sammansvurit sig
till att förgöra hela Skinnarviken, Södermalm, Katrinatrakten i ett
slag. Arma stad! Fasansfulla skräcknatt!
Det dånar från tornet. Tolv dova slag runga från höjden och
skrämma de sömniga ugglorna ur deras demoniska drömmar . . .
Se där! Se dit! Åt kyrkogården!! . . . Vad är detta?
En hemsk jättestor gestalt, insvept i en fladdrande eldröd mantel
och med vidrigt gula plymer i hatten, synes långsamt röra sig mellan
gravstenarne. Ögonen rulla i huvudet liksom tvenne glödande
kopparkulor, tungan hänger långt utur munnen liksom på en flämtande
blodhund, håren fladdra kring axlarna liksom ormar i en konvulsivisk dans.
Spöket stannar. En stor, lång bred blixt upplyser hela trakten.
Vid dess sken igenkänner man ännu en figur, som med korslagda armar
stannat framför jätten. Det är vår gamle bekante, sterbhuskamreraren
Pettersson.
Sterbhuskamreraren öppnar gravitetiskt locket på sin snusdosa,
griper sig en pris och talar:
’Nåväl!’ etc. etc. etc.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0195.html
