Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XV:s glada dagar
- Illusionspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon äventyrspolitik. Visserligen hördes ännu krigiska
röster, och särskilt höjde Blanche sin mäktiga stämma för
samverkan med västmakterna, »med civilisationen, med
de stora mänskliga intressena, med allt ädelt och sant, som
folken beundra»; men Manderström hade genom sin
verksamhet bakom kulisserna dämpat stämningen, och slutligen
bröt han udden av krigsagitationen genom en redogörelse för
det verkliga läget, som visade, att västmakterna icke voro
mycket att bygga på.
Reaktionen hade kommit efter upphetsningen. Det var
tydligt, att hur mycket man i Sverige än sympatiserade med
de lidande polackerna, var både folkmeningen och
ministären emot att vårt lilla folk ensamt skulle kasta sig i krig
för deras skull. En annan sak hade det nog varit, om
Frankrike och England verkligen låtit det gå till krig för Polens
skull. Då hade upproret kunnat få en helt annan utgång.
Nu visade det olyckliga slutet på frihetskampen, att svenska
statsrådets kallblodighet och ansvarskänsla besparat oss
en riksolycka.
* *
*
Men för Karl XV blev den roll, Sverige kom att spela
under den polska frihetsrörelsen, en bitter besvikelse. Den
skulle snart följas av en ännu hårdare prövning, då
Danmark utkämpade sin sista kamp för Slesvig och Karl fick stå
där som vanmäktig åskådare, så konung han var.
Karl XV var ivrig skandinav. Dels var han personlig vän
till Danmarks folkkäre konung Fredrik den syvende, den
väldige dryckeshjälten och skrodören[1], dels såg han i en
[1] Otaliga äro sägnerna om hur det gick till, när de båda monarkerna
festade om tillsammans. När kung Fredrik skulle gengälda Karls
besök i Skodsborg (se sid. 216) med ett par dagars påhälsning på
Bäckaskog, skall han ha telegrafiskt frågat Karl : »Maa jeg tage min
Kone med?», därmed åsyftande sin gemål på vänster hand, »grevinnan»
Danner, f. d. balettflickan, lättfärdiga »jomfru» Louise Rasmussen.
Svaret blev: »Tag gärna med dig så många konor du vill!»
En afton lär Hans Maj:t kung Fredrik VII ha varit så beskänkt efter
en festmiddag på Bäckaskog, att han dråsade omkull i parken.
Landskamrern i länet, som händelsevis befann sig i närheten, får höra något,
som liknar en lindrig jordbävning och därefter ett ömkligt stönande.
Han skyndar till och får se den tunge och ovige monarken ligga där
utan att kunna ta sig upp på egen hand. Men den rådige landskamrern
hugger ett fast tag i majestätet och reser det på fötterna igen. »Tak
ska De ha! De har, Fanden gale mej, freiset mit Liv. Det maa De s’gu
ha Dannebrogen for!» Sagt, och kungen lösgör sin egen stjärna, som
han fäster på den tacksamme landskamrerns bröst.
Denna ordenshistoria är ej så litet besläktad med en samtida från
den stora manövern på Axvall anno 1865. Däri deltog även den norska
kadettkåren, och vid manöverns slut, blevo alla dess officerare och
vederlikar dekorerade, »vilket», säger Dardel, »för många av dem
var en ren överraskning. Man måste sålunda gå och väcka norske
kadettläkaren, som efter punschdrickandet lagt sig att sova under ett
träd; han fördos nu fram till kungen, som egenhändigt fäste Vasen på
hans bröst, varpå mannen ruglade tillbaka till sitt träd för att åter
insomna. Stor blev hans förvåning vid uppvaknandet följande morgon,
när han upptäckte stjärnan på sitt bröst och omöjligt kunde påminna
sig, hur den kommit dit.»
Fredrik den syvendes extra ordinarie ordenskapitel på Bäckaskog
får så mycket mera glans över sig, när man kommer ihåg, att Hans
Maj:t själv satte ett barnsligt stort värde på att bepryda sig med
ordnar och medaljer. Då Helenamedaljen utdelades till veteraner från
Napoleonskrigen, ville han nödvändigt vara med och få ett exemplar
för egen räkning. En gammal bister general i kungens omgivning fann
sig då föranlåten påpeka, att Hans Maj:t omöjligen kunde ha varit
med i kriget på den tiden, eftersom han då var bara sex år. »Jo då» —
den invändningen generade inte högstdensamme: »Jag rymde just
vid den tiden från mina föräldrar och tog värvning som
trumpetarpojke.»
Och att man inte ville tilldela honom räddningsmedaljen var då
fullkomligt nedrigt, en sådan massa människor som han räddat i de
mest krävande situationer, som hans livliga fantasi kunde utkläcka.
Över huvud taget var den glade kungen outtröttlig som skrodör.
En kammarmusiker hade lyckats lära honom spela en del av en marsch
på piano med ett finger. Efter en middag för en tysk furste lyckades
Hans Maj:t också med stor möda förevisa sin nya färdighet för sin gäst.
»Den marschen har jag själv komponerat», sade kungen.
»Den är mycket vacker, Ers Maj:t, det förefaller mig bara, som om
takten vore något långsam.»
»Ja», svarade högstdensamme, med en klädsam sorgmodighet i
blicken, »jag har också komponerat den som sorgmarsch i anledning
av min höge faders död.»
Det måtte ha varit dyrbart att studera minspelet hos kungens
omgivning, när Hans Maj:t så vackert och okonstlat försäkrade: »Min
sannfärdighet kommer inte av någon sorts ansträngd tillgjordhet,
utan det finns något inom mig, som säger stopp, ifall jag någon gång
skulle frestas att avvika ens en hårsmån från sanningens väg.» —
Den förut citerade gamle buttre generalen viskade då halvhögt till en
kamrat: »Ja nu har jag ingen lust att höra pä hans historier vidare,
för nu har han överträffat t. o. m. sig själv. En större lögn, än den han
sagt i dag, kan han min själ aldrig åstadkomma.» — D. v. s. fråga
är, om inte lögnen i hans minspel var väl så stor, när han drack i
sällskap med grevinnan Danner. Hon höll nämligen efter honom; och den
min, han i hennes närvaro anlade, då han var »nödsakad» att tömma
sitt glas väl många gånger, den påminde om en Sokrates, som tömmer
giftbägaren. Hade han ingen annan förevändning för att dricka, så
föreslog han en minnesbägare för någon högt värderad avliden, fyllde
i minst en halv flaska champagne och drack skålen i botten med ett
ansiktsuttryck, som om han fullgjorde den smärtsammaste plikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0205.html
