Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Karl XV:s sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtida statsmän karakteriserade den dödes kungagärning
och personlighet.
Karl Otto Palmstierna, den duktige finansministern, säger
om Karl XV, att han med all sin rika begåvning dock »saknade
sinne för själsansträngande arbete, sådant som bereder
och genomför högre saker, och som utmärkt våra stora
konungar. — Sin politik bar han på tungan, vek snart för litet
motstånd och förmådde aldrig att genomföra något, som låg
honom varmt om hjärtat.» Sedan representationsreformen
blivit förverkligad mot hans vilja, »fördes regeringen
egentligen efter hans rådgivares gottfinnande med undantag då
och då av enskilda befordringsfrågor och militärsaker.
Konungens tid ägnades huvudsakligen åt mera personligt
behagliga ämnen och enskildheter, som ej angingo riksstyrelsen.
Oförsiktigt och överdrivet förlitande på hans starka kropps
förmåga, fruntimmer och drickande undergrävde hans hälsa
vid en tidig ålder. Med tålamod och själsstyrka bar han sina
plågor intill livets sista ögonblick.»
Louis De Geer har över Karl XV som regent fällt den
domen, att »allt, som skedde under hans regering av någon
betydenhet, skedde mot hans vilja, t. ex. i den utländska
politiken, i representationsfrågan, i strafflagsreformen, i
befordringsväsendet», och att »han häruti gav efter, icke
av god vilja utan av brist på kraft att strida för eller att
själv fasthålla en grundsats. — Däremot», fortsätter han,
»kunde jag förstå, att han blev älskad för sin person, ty han
hade en i botten älskvärd natur. Den stora allmänheten
tycker dessutom icke om några helgon. Det smickrar den
tvärt om att se sina egna fel och laster vara kungliga.
Uppriktighet och öppenhet älskas däremot av alla, och ingen hade
med större fallenhet än han spelat öppen. Hans fullkomliga
liknöjdhet att skyla vad man tyckte han borde vara mest
angelägen att dölja, gjorde det nästan omöjligt att tro
honom dölja någonting annat; och man skulle hava sett honom
på mycket nära håll för att i detta avseende känna honom
rätt — men det hade icke allmänheten. En annan sak, som
vann hjärtan, var, att allt var hos honom personligt; själv
en människa av kött och blod, betydde för honom sak intet
men person allt. Om någon, för vilken han hade personlig
vänskap, föreslog en sak, så fick den genast hans sympatier,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
