Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - När Sverige blev neutralt och upphörde att vara »kolonialmakt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var skandinaviska känslosträngar, som åter dallrade,
och gamla sympatier för Frankrike, som blossade upp.
»Frankrikes seger är», hette det i en av våra mest lästa
tidningar, »likbetydande med rättvisans seger. Preussens seger
däremot innebär orättvisans, godtyckets och våldets triumf».[1]
Men vi ej blott visade tyskarne vår ovilja — vi underskattade
dem också på ett sätt, som visade en oförsvarlig okunnighet
om denna nations utveckling på senare tid. Lika förvänd
var den gängse uppfattningen här hemma av vad »junkern»
Otto von Bismarck dock var för en karl.
När nu tyskarne — den skandinaviska folkmeningen till
trots — voro oförsynta nog att segra, då förklarade den
upplysta nordiska opinionen, att telegrammen därom voro bara
preussiskt skryt. I Norge blev man så förbittrad över detta
slags nyheter, att telegrambyråns chef måste i utlandet
telegrafiskt beställa »några franska segrar» för att lugna en
upphetsad folkopinion. Sedan gjorde det ju inte så mycket,
att notiserna måste dementeras igen.
Men när kriget var över och tyskarne kände sig riktigt
säkra i sadeln, fann Bismarck lämpligt att ge oss en
admonition i form av en skrivelse, som tyske ministern i
Stockholm fick överlämna till svenska regeringen. Skrivelsen
hade formen av en undran över hur den fientliga stämning
mot Tyskland uppkommit, som gav sig tillkänna i konungens
förtroliga yttranden, i regeringens åtgärder och i pressen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
