Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Den stora kraftmätningen mellan frihandlare och protektionister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ojämförligt mycket viktigare, att den stora massan av folket får
billiga livsmedel, än att ett ringa fåtal jordbrukare skyddas.
I Sverige däremot var industrin jämförelsevis obetydlig
och led brist på kapital. Därför kunde den lätt konkurreras
ihjäl av den utländska. Och från jordbrukarnes sida, vilka
i vårt land utgjorde befolkningens flertal, blev det en svår
klagan, när på 1880-talet massor av råg och vete infördes
till låga priser från Ryssland, Tyskland, Danmark och
Amerika. En mängd bönder ruinerades. Man fick se tusentals
män och kvinnor sälja sina gårdar och utvandra till
Amerika för att söka sig uppehälle. Vårt land hade fått
känning av det ekonomiska kriget mellan folken, ett
krig som kräver kanske fler offer än strider med gevär och
kanoner.
Allt ivrigare yrkades nu på försvarsåtgärder i form av tullar,
och ropet växte i styrka, när man såg andra stater överge
frihandelspolitiken och återgå till tullskydd.
Frihandlarne bemötte emellertid jordbrukarnes rop på
tullar med att framhålla fördelarna för landet i dess helhet
av att vårt folk fått tillgång till råg och vete för billigt pris.
Tack vare detta förhållande hade folkklasser, som förut måst
nöja sig med bröd av korn och havre, nu fått bättre
näringsmedel, och detta måste givetvis verka stärkande på deras
arbetskraft, följaktligen bli till nytta för landet i dess helhet.
Låt vara att å andra sidan jordbrukarnes ställning försämrats,
så var dock krisen för dem blott av övergående natur, menade
frihandlarne. Jordbrukets svårigheter skulle övervinnas,
bara bönderna lade om sin produktion till odling av
ladugårdsprodukter i stället för råg och vete. För övrigt gjorde
frihandlarne gällande, att spannmålstullarna gagnade endast
de större jordägarne, dem som producerade råg och vete till
avsalu, och dessa utgjorde enligt frihandlarnes beräkningar
endast omkring en tredjedel av landets jordbrukare. På
protektionistiskt håll ansåg man däremot, att mer än två
tredjedelar av lantbrukarne kunde antagas ha höstsäd att
avyttra. Protektionisterna framhöllo naturligtvis också
med styrka, att jordbruket obestridligen var modernäringen.
Om den lämnade skälig vinst, så skulle jordbrukarnes
köpkraft stiga och därmed följa nya avsättningsmöjligheter och
alltså ökad arbetsförtjänst även för industrin och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
