Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullständigt betydelselös förlust av 450 man, som en svensk
kår på 1,500 man under befäl av generalmajor Gahn led
ünder en reträtt från trakten av Kongsvinger undan en dubbelt
så talrik norsk styrka. Såsom framgår av både Karl Johans
och Adlercreutz’ brev, tillmätte man i svenska högkvarteret
denna episod ej någon som helst strategisk betydelse. Men
norska chauvinister läto den i tidernas fullbordan rycka upp
till rang, heder och värdighet av epokgörande huvuddrabbning.[1] Och ve den, som vågade knysta mot denna
trosövertygelse! Det fick Wedel Jarlsberg erfara, då han år 1830
vågade erinra sina landsmän om att de inga skäl hade att
hovera sig över 1814 års händelser.
Den svenska reservarméns generalstabschef i det norska
fälttåget, Gyldenstolpe, gav uttryck åt en rätt allmänt utbredd
mening inom armén, när han skrev: »Norrmännen hade ännu
behövt några militäriska läxor; och mångas mening är, att
mycket krångel undvikits för kronprinsen och svenska
regeringen i en framtid, om konventionen blivit avslutad i
Kristiania. Norrmännen veta ej värdera kronprinsens
ädelmodiga uppförande emot dem.»
I grund och botten är det ju ej heller så underligt, om
blicken blir skum för ädelmodsdraget i en handling, som ju i
alla fall går stick i stäv mot ens egen mest brinnande önskan.
Det vore också orätt att påstå, att felsynen på unionens
tillkomstsätt var någon enbart norsk specialitet. Länge dröjde
det, innan det gick upp för våra »storsvenskar», att vi alls
icke erövrat Norge. De ville gärna betrakta Norge som ett
vapenvunnet land, ville i unionen se »en ersättning för
Finland». Detta var och förblev innerst inne nog alltid den
storsvenska uppfattningen av unionen, trots att det från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
