Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början högtidligen förkunnats inför all världen, att den nya
föreningen var fullkomligt frivilligt ingången, och att den
skulle vara byggd på ömsesidig full likställighet.
En fara för unionens lugna utveckling låg emellertid ej
blott i sättet för dess tillkomst utan också i beskaffenheten
av själva unionsavtalet mellan folken, den s. k. riksakten,
som bestämde, på vilka villkor de båda länderna skulle
vara förenade. Den innehöll, att utåt, i förhållande till
främmande makter, skulle Sverige och Norge vara som ett
rike, men i allt annat skulle de båda länderna vara fria och
självständiga vart för sig. De bägge rikena hade alltså
gemensam konung och gemensam utrikesstyrelse, och i
krig skulle de försvara varandra. — Nu var det en stor
olycka, att riksakten kommit till som ett hastverk och därför
lämnade mycket övrigt att önska i fråga om klarhet.
Anledningen var, att Karl Johan hade bråttom att få unionen
ingången, medan Europas stormakter ännu voro upptagna på
annat håll. Ty det fanns krafter, som arbetade på att beröva
honom lönen för hans deltagande i kriget mot Napoleon. Men
till gagn för unionen blev denna brådska icke. Det är aldrig
bra, när ett kontrakt mellan två parter icke är fullt klart och
bestämt.
Karl Johan hoppades emellertid, att bristerna i
unionsbestämmelserna skulle ersättas därigenom, att båda folken skulle
uppskatta unionens fördelar och sålunda lätt komma till
samförstånd. Själv var han för Norge en god landsfader,
som tänkte på sitt norska folk och skickade hjälp av egna
medel vid missväxt eller andra landsolyckor. Ett svårt
missväxtår blev 1830. På våren 1831 blev det därför sådan nöd
i Kristiania, att gatorna överfylldes av tiggare. Då sände
konungen dit 1,000 tunnor havre- och korngryn och lovade
samtidigt sin vän statsrådet Jonas Collett att för framtiden
efter förmåga bidraga till de hungrandes underhåll. Och
när tillståndet fram på hösten försämrades igen — efter att
ha varit bättre på sommaren —, bad konungen Collett nämna
den summa, som ansågs behövlig för att stilla hungern i staden,
så skulle han genast ställa den till hans förfogande. Även
nästa år lämnade han understöd från sin civillista åt de fattiga
i Kristiania. De nödlidande i Drammen fingo också sin
beskärda del, när det visat sig, att kolera utbrutit där. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
