Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela folket och framkallade för lång tid framåt en stark ovilja
mot det land, i vars intresse man trodde att de högsta
myndigheterna hade handlat.»
»Torveslaget» blev ett ypperligt agitationsämne i den
norska pressen och betecknades som ett oerhört svenskt
»Overgreb» mot norska folkets frihet. Dagen därefter vimlade
tidningarna av artiklar om hur »fredliga medborgare blivit
liksom vilda djur jagade av ridande jägare från gata till gata
och hade endast Försynen att tacka för att de lyckats rädda
sig till liv och lem genom en eller annan öppen port.»
Förbittringen riktade sig starkast mot Baltzar von Platen, som
med ens blev ytterst impopulär i Norge. Han utsattes för
en smutskastning, som, för att tala med Yngvar Nielsen,
»är en mörk fläck på Norges konstitutionella historia». T. o. m.
för en man med Plåtens järnvilja kändes det outhärdligt att
bli så där »nerspydd och nerspottad från alla sidor», såsom
han skriver i ett förtroligt brev till ärkebiskop Rosenstein.
Han var redan så gott som besluten att lämna ståthållarskapet,
då döden kom emellan i december 1829. Han var då
63 år gammal. Den sjukdom, som knäckte den kraftfulle
mannen, var kräfta i levern, en art av kroppsligt lidande som
anses stå i samband med ihållande själsskakningar. »En
romare kunde ha avundats honom den hållning, varmed han
inväntade den annalkande döden», säger Yngvar Nielsen.[1]
Men ej ens inför döden hejdades smutskastningen mot von
Platen. Hans fiender förmådde icke likna honom i ridderlighet,
säger samme historiker. »De borde dock ha förmått
inse, att därför att man kan vara oense med en person i hans
uppfattning av en sak, har man icke rätt att underkänna
renheten i hans syften. Vi kunna förstå den harm, som måste
gripa hela folket efter Torveslaget, men för greve Plåtens
hänsynslösa förföljare kunna vi icke hysa en sådan förståelse.
Därvidlag måste sympatien vända sig mot den ädle man, som
ännu i döden skulle följas av ett ursinnigt partihat.»
I och med Torveslaget var Eidsvoldsdagens egenskap av
nationell högtid för alltid fastslagen, och dess firande verkade
som att ideligen riva upp ett sår. Stämningen mellan brödrafolken
blev allt mer irriterad. Det hjälpte inte, att de svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
