Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konsuler äro till för att övervaka, att deras landsmän bli
skyddade mot rättskränkningar. Men om svårare tvister
uppkomma, måste konsuln lämna ifrån sig saken till sitt lands
diplomatiska sändebud, och därmed lyder den under
utrikesministern. Detta visar, hur nära konsulatväsen och
utrikespolitik höra tillsammans. Därför kunde man från svensk
sida icke medge norrmännen egna konsuler på annat villkor,
än att utrikesministern skulle ha rätt att utöva tillsyn över
både de norska och de svenska konsulerna. Men det ville
norrmännen ej gå in på. Ett svenskt anbud om »gemensam
utrikesminister, svensk eller norsk man», blev också avvisat.
Det var tydligt, att norrmännens mål nu var att helt enkelt
bryta unionen. Deras »æresfølelse» tillfredsställdes ej av något
annat än Norges fulla självständighet.
Man nöjde sig ej längre med det faktum, att norska män i
stor utsträckning användes såväl vid de gemensamma
beskickningarna som inom utrikesdepartementet, och att inom
konsulatkåren norrmännen på senare tid rent av kommit i
majoritet. Frågans kärnpunkt var, att norrmännen i den
svenska ledningen av deras diplomatiska angelägenheter sågo
ett förmynderskap utåt. Och hur samvetsgrann och hederlig
en förmyndare än må vara, så kommer det dock alltid en dag,
då myndlingen fordrar, att han skall träda tillbaka.
I medvetandet om att vara den mindre av de två förenade
nationerna låg också hos norrmännen en helt naturlig
benägenhet för att vid alla möjliga tillfällen, då brödrafolken
uppträdde sida vid sida, känna sig tillbakasatta. Och
nog hade de understundom skäl att tycka det.[1] Men mycket,
som för deras ömtåliga »æresfølelse» tog stora och betydelsefulla
dimensioner, tyckte man här i Sverige var egentligen bara
strunt.[2] Under diskussionerna om slika ämnen med ty
åtföljande utgjutelser och stickord blev emellertid stämningen mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
