Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diskussionen. Följden blev, att Åkerhielm fick gå och
efterträddes av Erik Gustav Boström.
Han var en försiktigare general. En del svenska hetsporrars
yrkan på en revision av unionsakten med vapen i hand var
Boström icke med om. Han ville inte offra en enda svensk
beväringsman för unionens sak,[1] vare sig han nu betraktade
unionen såsom en dålig affär, som det i grund och botten var
bäst att rensa ut ur portföljen, eller han verkligen hoppades
kunna lappa hop den igen. På den unionskommitté, han själv
tillsatte, hade han dock inga förhoppningar i den vägen. Han
sade också helt ogenerat till dess medlemmar: «Herrarne
ha ingenting annat att göra än blåsa såpbubblor.» Måhända
hoppades han att personligen kunna komma bättre till tals
med sina motståndare i Norge lika väl som i sitt eget land.
Mycket tyder onekligen på att han därvidlag överskattade
sin egen diplomatiska förmåga, att han på denna punkt icke
var så klarsynt som i sin inrikespolitik utan delade den
allmänna svenska oförmågan att se, vart det bar hän i Norge.
De älskvärda små kortkonster, med vilka han mer än en gång
lyckats så bra här hemma, framkallade på andra sidan Kölen
bara förtrytelse. De förstörde hans statsmannaanseende och
förkortade otvivelaktigt både hans och hans kunglige väns
dagar.
Sprängkilen i unionen blev konsulatfrågan. På våren 1905
— dagen efter firandet av den 17 maj — antog norska
stortinget en lag, enligt vilken Norge skulle på egen hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
