Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansvarigt statsråd, har den norska konungamakten trätt
ur funktion.» Ingen regering kan nämligen i ett
konstitutionellt land tvingas att mot sin vilja stå kvar, »när
dess råd i stora och för fäderneslandet avgörande frågor icke
följas av konungen», hette det vidare. Nu hade Hans Maj:t
förklarat, att någon annan regering icke för närvarande kunde
bildas. »Djupa och oförenliga politiska motsatser ha sålunda
sprängt ramen för det konstitutionella norska konungadömet.»
Men man uttalade dock den förhoppningen, att »den
avveckling av unionsförhållandet, som genom Ers Maj:ts
resolution nu har inletts, skall visa sig ha varit början till
bättre och lyckligare dagar för de bägge folken». Skrivelsen
slutade med att statsråden framburo ett tack för den
personliga välvilja och älskvärdhet, som konungen alltid visat
dem, och en försäkran om att de behjärtade Hans Maj:ts
vanskliga ställning. »Men», hette det till sist, »före allt annat
gå våra plikter mot fäderneslandet.»
Konungen telegraferade omedelbart tillbaka, att han inlade
den bestämdaste protest mot statsrådens handlingssätt.
När protesten kom till Kristiania, hade stortinget redan
fattat sitt beslut. Det skedde på morgonen den 7 juni genom
en adress till konungen, som nådde Stockholm på morgonen
den 8 juni och underrättade Sveriges folk om att man i
Kristiania gjort revolution. Huvudinnehållet var, att
»konungamakten i Norge trätt ur verksamhet», och att till följd därav
»föreningen med Sverige, vilken förutsätter en
gemensam konung, är upplöst». Skrivelsen slutade
emellertid med en anhållan, vari stortinget ville ge vittnesbörd
om att »det norska folkets kamp för fäderneslandets fulla
självständighet icke varit grundad i någon ovilja mot
konungahuset eller det svenska folket». Denna anhållan gick ut på
att konungen skulle tillåta en prins av svenska konungahuset
att med avstående från sin arvsrätt till Sveriges tron mottaga
norska folkets val till konung och därigenom »inleda en æra
av fred, endräkt och trofast sammanhållning i Norden». I
förvissning härom uttalade stortinget till sist »den säkra
förhoppningen, att vad som nu skett skall vända sig till det
bästa för alla, även för Ers Maj:t, för vars person det norska
folket skall bevara sin högaktning och tillgivenhet oförsvagad».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
