Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagen var den uppfattningen förhärskande, åtminstone bland
de svenska underhandlarne, att kriget trots allt måste komma.
Det mest spännande ögonblicket symboliserades av den
norske utrikesministern Løvlands åtgärd att ta fram klockan,
för att, som han på tillfrågan svarade, se efter, på vilket
klockslag kriget brutit ut.
Men så farligt, som det såg ut, var det ändå inte. De norska
underhandlarne ville bara, sin plikt likmätigt, söka komma
ifrån att dra fram de medgivanden, de hade i bakfickan.
Men så sakta kröpo de dock fram, och unionens upplösning
kunde ske i godo, på de villkor, vår riksdag uppställt. Sedan
Sverige sålunda fått den fordrade upprättelsen och säkerheten
för framtiden, inkallades en ny urtima riksdag, som godkände
Karlstadskonventionen, förklarade riksakten upphävd samt
bemyndigade konungen att erkänna Norge som en från
unionen med Sverige skild stat. I och med att detta skedde,
var föreningen upplöst även från svensk sida.
Så hade de tankar, som norrmännen drömt anno 1814,
blivit förverkligade år 1905. De hade äntligen fått sin vilja
fram att själva få helt bestyra om sitt hus.
Det var i första rummet gamle kung Oscars förtjänst, att
unionsbrytningen avlopp utan blodsutgjutelse, och att
den Skandinaviska halvöns båda folk besparades förbannelsen
av ett människoslaktande, vilket skulle ha gjort dem
bägge till ett lättfånget byte för en granne, som längtade efter
tillfälle att med sig införliva det nordliga Norges isfria hamnar
och Norrlands rika järngruvor. Genom den sansade hållning,
flertalet svenskar i denna mellanfolkliga konflikt iakttog
gentemot en del brushuvuden, gåvo de andra nationer ett
föredöme utan motstycke i hur folkliga tvister kunna lösas.
Var och en, som vill se verkligheten i ögonen, måste inse,
att det var en välsignad sak, att det gick som det gick. Ty
tänk om ... Vilket namnlöst elände, vilket outsläckligt
hat skulle ej ha följt ett sådant krig i spåren! Om också ej
de båda folken anno 1905 kunde skiljas som de bästa vänner
i världen — det hade varit mer än mänskligt, om
skilsmässoproceduren kunnat försiggå utan en hel del bittra och
kränkande ord —, så kan man däremot med fog säga, att de
aldrig varit bättre vänner än nu, sedan de fått sköta var och
en sitt och slippa att käbbla med varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
