Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Viktor Rydberg och Carl Snoilsky
- Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utdömd, medan andra, särskilt filosofer, ställde sig på hans
sida. Bland ungdomen skapade den många »otroshjältar».
På äldre dagar beklagade Viktor Rydberg själv »den
häftighet och det övermod, varmed han i yngre år förde
polemiken». Härvid må dock anmärkas, att hans motståndare
just icke voro saktmodigare, snarare tvärtom. Man får ej
heller glömma, att Viktor Rydberg aldrig tillhörde
förnekarnes led och aldrig gillade användandet av hånets
förgiftade vapen.
Pontus Wikner, en av våra ädlaste tänkare och en med
Viktor Rydberg besläktad författare, har i sina
självbiografiska anteckningar omtalat, vilket överväldigande intryck
»Den siste atenaren» gjorde på honom som ung student. Han
förklarar, att näst bibeln har ingen bok verkat så
genomgripande på honom. »Svalkande omsvepte den min själ med
en av antikens frihets- och skönhetskänsla mättad livsluft»,
säger han.
*
1860-talet var för Viktor Rydberg en tid av övervägande
svårmod. Han hade väl ännu ej riktigt funnit sig själv,
och det fanns nog också hjärteangelägenheter, som rubbade
hans själs jämvikt. Göteborgsluften var ej heller den bästa
tänkbara. I ett brev till Sturzen-Becker på våren 1859
talar han melankoliskt om sitt »eremitliv i Göteborg bland
nedtryckande, själsfördärvande träskdimmor och andra en
skytisk atmosfärs eländighet». Han känner längtan att få
höja sig — om blott några alnar — över Göteborgsdimmorna
och vederkvicka sig med åsynen av Guds klara, rena
himmel.[1] För en så känslig natur som hans blev det också
[1] Man förstår bättre hans syn på tillvaron, då man får veta, att han
åren 1855—60 bodde i gamla Sahlgrenska sjukhuset vid Östra hamngatan 11,
där Handelstidningen då hade sitt tryckeri — huset har
sedan blivit ombyggt till poliskammare. Hans rum hade förut använts
till — likbod för sjukhuset och brukade fortfarande benämnas
likrummet. I denna, som man kan förstå, rätt dystra kammare satt
Viktor Rydberg och skrev sina berömda romaner och en god del av sin
ungdomslyrik.
En oskiljaktig, trogen vän hade han under dessa dystra år i sin pudel
Mufti. När hundens herre någon gång lämnade Mufti ensam, gav sig
det trogna djuret ingen ro, brydde sig inte om att ens vädra på den
läckraste mat, som sattes fram åt honom, »denne idealiske svärmare,
vars fyra ben uppbära ett hjärta sådant, som endast en hund kan äga»
— så karakteriserar honom hans herre i ett brev sommaren 1866, då
han bodde på Ljungskile. En gång, när Mufti blivit lämnad ensam,
sökte han sin herre överallt, där han någonsin varit tillsammans med
honom. Han sam t. o. m. ut till badbassängen i hopp om att finna
honom där.
Men samma år förlorade skalden denne trogne vän, »vars själ aldrig
besudlats av svek och hyckleri». Mufti blev överkörd, och man kan
förstå, att hans husbonde tog sig hans bortgång mycket nära. Över
hans grav satte skalden en liten minnessten med följande inskrift:
»Här vilar hunden Mufti,
sin herres trogne vän.
Den som aktar trohet sköne vården!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0340.html
