Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och Carl Snoilsky - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så ger författaren dock här och där sina satiriska snärtar,
såsom då han talar om herremannen, som yvs över sin höga
bildning, »ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt
vad han läst». Hans granne, gamle nämndemannen, var
däremot en obildad man, »ty han kunde bara sin bibel och
lagboken och litet mera dessutom men hade, stackare han,
intet latin haft att glömma».
Ett tjugutal år senare kunde författaren berätta för sin
vän Hedlund, att »Lille Vigg nu är en mångberest person»:
den lilla sagan hade gått till Tyskland, Holland och
Frankrike, ja ända till Australien.
Ett i hög grad välgörande inflytande på den ensamme
grubblaren hade en resa till Italien, som han på nyåret 1874
fick företaga på bekostnad av Handelstidningen. Meningen
var, att Rydberg skulle skriva resebrev till tidningen. Den
färden blev en föryngringskur för stugsittaren. »Jag kan
icke skildra, vad jag njutit av mina vandringar i Rom»,
skriver han till Hedlund. De dagar, han tillbragte i den eviga
staden, räknade han till de lyckligaste i sitt liv. Björnstjerne
Björnson och några andra vänner togo hand om det stora
barnet Viktor Rydberg, och det mådde han väl av. Björnson
berättar själv i ett brev till Hedlund om sitt första
sammanträffande i Rom med sin svenske skaldebroder: »Han satt
på ett dyrt hotell, och det första vi gjorde var naturligtvis
att lyfta honom ut därifrån över till ett privat logi.
Då jag förde honom in på en trattoria för att äta, gladde
han sig som ett barn, ty han hade endast ätit vid table d’hôte
och ’haft tråkigt och dyrt’. Jag förde honom nästa
eftermiddag till ett ännu enklare ställe, dit karnevalsgästerna
kommo, och han blev ännu gladare! På kvällen i en osteria,
där det fanns skandinaver, och hans glädje blev ändlös —
och dagen efter hade han huvudvärk.
Att höra honom tala italienska är en särskild förnöjelse.
Han utsänder först några långa, långa toner, därpå ett ord,
så åter några långa, långa toner, åter ett ord och åter de långa,
långa tonerna, och detta inte piano, utan forte, fortissimo;
och skratta de andra, så skrattar han med och generar sig inte
i minsta mån — han kan tvärtom komma i det
förträffligaste humör därigenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
