Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och Carl Snoilsky - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hålla offentliga föreläsningar i filosofi och historia två
timmar i veckan under hösten och vintern. »Jag vet, hur det
kommer att gå», skrev den blivande föreläsaren till en vän:
»första dagen överfyllt auditorium, några dagar därefter
fyra à fem åhörare.» Det behöver väl ej sägas, att Rydberg
med sin älskvärda blygsamhet misstog sig! Han började
med 150 åhörare och hade året därpå ända upp till 300. Men
så ägde han också en nästan enastående gåva att klart och
lättfattligt behandla även de svåraste filosofiska problem.
Särskilt var han mästare i att finna träffande bilder, som
åskådliggjorde, vad han menade.
Under denna tid fick Viktor Rydberg förverkliga den
längtan efter att bilda ett eget hem, som han länge känt.
Han stod då redan på höjden av sin mannaålder och var
femtio år fyllda, när han gifte sig med Susen Hasselblad,
dotter till en förmögen köpman i Göteborg. I henne hade
han funnit »sin allra bästa vän på jorden», såsom han kallade
henne. Med äkta kvinnlig uppoffring levde hon blott för att
bereda honom trevnad och arbetsro i hemmet.
År 1884 kallades Viktor Rydberg till professor i kulturhistoria
vid Stockholms nyinrättade högskola, en professur
som sedan utbyttes mot en i konsthistoria. Han var nu ej
längre någon av stridslust flammande ungdom; hans önskan
var att få ägna sin levnads afton åt vetenskapliga
forskningar och åt skriftställarskap. Men skulle han mitt i
huvudstadslivet kunna finna det lugn och den arbetsro, han längtade
efter? Han bävade inför svaret. Till sin hustru, som i
förväg rest upp till Stockholm för att ordna med flyttningen,
skrev han vid den tiden: »Ack, om jag vore så ung, att jag
med kraft och glädje kunde ännu en gång kasta mig in i
striden för vad som är mig heligt och dyrbart! Men i
umgänget är jag, som du bäst vet, den tyste; jag både fruktar
och avskyr att konversationsvis med olika tänkande och
kännande människor korsa idéer.» I stället hade han ett
behov av att i sällskapslivet få förfriska sig med prat om
vardagligheter och småsaker. »Annars», säger han, »blir jag
uppriven och tillintetgjord. Du vet bäst, min älskade,
fördragsamma Syssi, huru det är ställt med din stackars ’hjälte’.
Det är mig å ena sidan lika omöjligt att när som helst i
umgänget med människor stå slagfärdig för vad jag aktar gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
