Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och Carl Snoilsky - Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han om sig med änkegrevinnan Ebba Piper, född Ruuth,
en kvinna som hade öra för det bästa och vackraste inom
honom. Skilsmässan förde med sig, att han tog avsked ur
utrikesdepartementets tjänst, där han avancerat till
kansliråd, och så gick han med sin maka i en frivillig, efterlängtad
landsflykt vid Rivieran, i Nordafrika, Florens och Dresden.
Den förde med sig en ny vår i skaldens diktning, en vår, stark
som den första, oemotståndlig som den, blott mera
fördjupad, mera själfull, adlad som den var av vemodiga
livserfarenheter. Först under Söderns djupblå himmel, i
främmande land kom Italiafararen riktigt hem. Här greps han
med betagande kraft av sitt hemlands minnen, och så föddes
hans »Svenska bilder», en rad mästerligt träffade
historiska tidsdikter allt ifrån gamle kung Göstas till den olycklige
Gustav IV Adolfs dagar. Han besjunger ej blott hjältemodet
på slagfältet utan också de fredliga bragderna, bland
vilka Olof Rudbecks medborgarbragd vid branden i Uppsala
intager ett framstående rum. Fastän skaldens fantasi
fängslas av »den smärta gestalten av Karl XII i den blå rocken»,
är han gripen av »en hjärteblödande medkänsla» med hans
pinade folk; och när Snoilsky skrev dikten »Pa Värnamo
marknad», säger han själv att han var »mera upprörd, än
någon läsare torde bliva».
Ett av de vackraste dragen hos denne bördens och
sinnelagets noble riddersman var hans medkänsla för de
kroppsarbetande klasserna och deras strävan till ljus och frihet.
Därom vittna dikter sådana som »I porslinsfabriken»,
där han ger uttryck åt den smärta, han känner vid tanken
på att hans utveckling gjort honom främmande för folkets
djupa lager, för dem som han helst skulle velat skänka
diktens hugsvalelse. Poemet slutar med dessa ord:
»O, den som kunde skänka dikten så
den enkla form, som tusenden förstå,
den form, som frambär kraftigt vardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för överflöd!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
