- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923 /
354

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och Carl Snoilsky - Carl Snoilsky

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

språks klarhet och behag är han arvtagare till Kellgren
och Tegnér. Också har han blivit kallad »den siste gustavianen»
i svensk diktning. Liksom gustavianerna har han gått
i skola hos de stora franska diktarne och älskade deras språk,
»det klaraste och konkretaste i världen».

*



På hösten 1890 kom Snoilsky hem igen. Det skedde i
samband med att han utnämndes till överbibliotekarie vid
Kungliga biblioteket.

Skalden gladde sig icke åt att flytta tillbaka till Stockholm.
Både han och hans maka hade förälskat sig i det stilla liv,
de förde i Dresden, ledigt från »det fördummande och
tidsödande societetslivet i Stockholm» med dess visiter och dess
skvaller, »för vilket Stockholm av ålder varit en tacksam
jordmån». Det var endast tanken på barnens uppfostran,
som förmådde honom att återvända till Sverige och för
alltid lämna det kära, trygga Dresden.

Här hemma kände han sig ensam utanför kretsen av maka
och barn. Svårmodet, som alltid lurat på djupet av hans
s]äl, tog nu överhand. Han, som en gång så jublande sjungit
livsglädjens lov, hade för länge sedan kommit till den
erfarenheten,

»att lidandet är livets botten-ord
och allt det andra flyktigt bländverk bara».


I den dikt, som troligen var hans sista, ser han i
nattviolens bleka blomma en symbol för det »svårmodstunga,
osägbara», som nu ruvade över hans sinne.

En majdag 1903 kom döden som en befriare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free