Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vetenskaplig storhetstid - Den svenska vetenskapen under det senaste århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— »Vederbörande» kommo tillsammans, slogo sig på sina
knän och ruskade på huvudet.
»Utmärkt spruta», sade en, »men inte duger en sådan i
London. Den behöver ju hela sjöar med vatten, och det har
vi inte här.»
»Vad skulle våra ’eldgossar’ — det var brandkåren —
leva av, om staden köpte en sådan spruta?» anmärkte en
annan. »Vi finge underhålla dem och deras hustrur och barn
och betala till — och det bleve alldeles för dyrt.»
»Och så», inföll en sakkunnig och lade pekfingret på näsan,
»är det ingalunda osannolikt, att ännu bättre apparater för
eldsläckning kunna uppfinnas. Vad nu särskilt denna spruta
vidkommer, är den alldeles för kraftig för vanliga fall. Den
slukar för mycket vatten. Och även om tillräckligt med
vatten kunde skaffas, så är det fara värt, att en så stor
vattenmängd, utsprutad i luften, skulle åstadkomma skador
på annat sätt. Den kunde t. ex. bilda dimmor, varav vi
hava mer än nog förut.»
Alla de vise männen voro ense därom, att man inte kunde
gå nog försiktigt till väga, då fråga var om att rubba
sekelgamla vanor och inrättningar. Och därför slutade
överläggningen med att kommittén avstyrkte användandet av
den nya ångsprutan för närvarande. Den kasserades följaktligen
såsom vådlig att begagna och därtill stridande mot
engelska undersåtars fri- och rättigheter. —
Numera begagnas som bekant ångsprutan i hela världen
och har räddat tusentals liv samt egendom till oberäkneligt
värde.
Det var vid denna tid, som man i England började tänka
på att bygga järnvägar. En höstdag 1829 skulle tävlan
äga rum mellan lokomotiv på den nyanlagda järnvägen
mellan Liverpool och Manchester. John Ericsson deltog
med ett lokomotiv, som överträffade alla medtävlare genom
sin vackra byggnad och sin snabbhet — ända till 5 svenska
mil i timmen. De två första tävlingsdagarna gick allt
lyckligt, men tredje dagen, just då hans seger syntes säker,
sprang ett rör från ångpannan, och därmed var Ericssons
lokomotiv ur tävlingen. Priset tillföll i stället engelsmannen
Stephenson, som några år tidigare hade byggt det första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
