Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vetenskaplig storhetstid - Den svenska vetenskapen under det senaste århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stjärngossarna, med att rida maj i by, i gamla vallarelåtar, i våra
folkdanser och bygdedräkter, i sländor och allmogevävnader,
i gamla kåsör och hemmagjorda tenntallrikar. Alla dessa
kvarlevor från den gamla goda tiden lärde han sig älska
under vandringar genom Sveriges bygder, isynnerhet
Dalarne och Norrland. Han började därmed som ung student
och fortsatte, sedan han blivit filosofie doktor och lärare i
Stockholm. Under en färd genom Dalarne sommaren 1872
föddes hos honom tanken att snarast möjligt söka rädda allt
sådant gammalt och fäderneärvt, innan det bleve för sent;
och så började han efter måttet av sina krafter samla till
ett svenskt etnografiskt museum. Senare på året gjorde han
en liknande upptäcktsfärd genom Östergötland. I ett brev
till landskapets fornminnesförening med begäran om ett
understöd på 150 riksdaler skrev han följande ord, som äro
så typiska för mannen: »Jag tager visserligen ur mina egna
fattiga fickor, så länge det på något sätt är möjligt, men i
längden torde detta ideala levnadssätt bliva något
oroväckande.»
Samma brinnande hänförelse för den sak, som Hazelius
gjort till sin, ligger bakom hans »lättsinniga» handlingssätt
att utan ett öre på fickan köpa in den första biten av den mark,
där det ena av hans livs storverk, Skansen i Stockholm,
nu inom sig bevarar en god del av det gamla Sverige. »Vi
måste ha Skansen», skriver han i ett brev. »Faktum är
emellertid, att jag icke heller i år har ett enda öre att
köpa för, ja ej ett öre till museets underhåll och vård
utöver vad jag kan tigga samman.»
Museet — det var Nordiska museet, som skulle utveckla
sig till en av Nordens ståtligaste och värdefullaste
institutioner med samlingar, som belysa vårt eget och befryndade
folks liv ända sedan medeltiden. Dessa dyrbara samlingar
och den slottslika byggnaden ha åstadkommits huvudsakligen
genom en enda mans oförtrutna arbete av den art, som gav
honom hedersnamnet »Sveriges störste tiggare». Ett
hedersnamn var det, ty han tiggde icke åt sig utan åt sitt
fosterland.
Nordpolsfararen Andrée sade en gång: »När jag misströstar
om att få medel till min expedition och ser allt svart,
då går jag ut och tittar på Nordiska museet och inskärper hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
