Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demokratins frammarsch - Rösträttsfrågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men ännu år 1890 hade blott en fjärdedel av landets myndiga
män rösträtt. »Strecket» blev därför alltmer impopulärt i
vida kretsar. Med ny styrka framfördes nu den grundtanken
från reformmötena i Örebro 1849 och 1850,[1] att »penningen
icke borde få vara mätare av människovärdet». Och på
1869 års riksdag byggde en representant för rösträttsrörelsen
vid namn Jöns Pehrsson från Kronobergs län sitt program
därpå, att »alla dödliga äro lika inför den Eviges rättvisa
domstol». Två år därefter försökte en konservativ
riksdagsman skrämma bönderna med den fara, som skulle hota dem
från arbetarnas sida, ifall dessa finge rösträtt. Men då
svarade den framstående skånebonden Sven Nilsson i
Österslöv med några ord, som senare i en något ändrad form
citerats sålunda: »Ingen må skrämma oss allmogemän med
våra bröder under strecket, ty de äro kött av vårt kött och
ben av våra ben.» Enligt protokollet lydde hans anförande
så här: »Vi, allmogens söner, känna dock allt för väl dessa
klasser, för att man skulle med dem kunna skrämma oss.
Ett sådant hot är alldeles overksamt mot oss, vi som ätit
deras torra bröd, delat deras hårda läger, veta, vad de önska,
och känna alla deras farhågor och förhoppningar. Det kan
icke bliva någon farlig söndring mellan dem och oss.»
Från motsidan anfördes bl. a. det egendomliga argumentet
mot allmän rösträtt, att »den otvivelaktigt skulle leda till
verkningar, alldeles motsatta dem, som motionären synes ha
åsyftat. Den skulle nämligen främst komma de stora godsägarna
till godo, vilka hade många underhavande att kommendera».
Dylika skrämskott hade emellertid ingen verkan på det
liberala partiets rösträttsagitation. Den nya rörelsen fick
sin motsvarighet till de forna reformmötena i de s. k.
folkriksdagarna i Stockholm 1893 och 1896, och på
rösträttsmötena sjöngs Verner von Heidenstams »Medborgarsång»:
»Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar
men icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
