Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen för folkhälsa - Hygieniska samhällsfrågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid akademien, men jag såg ock, att han undvek mig. Det
sågs tydligt, att han kände sig besvärad.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Tjuguåtta år därefter återsåg jag honom. Han var en av
’samfundets stötter’[1] i den lilla staden. Av den bleke,
utmagrade konvalescenten hade blivit en liten jovialisk figur med
isterhaka och hängmage. Hyn var dock ej frisk; det låg något
blekfett och osunt hos honom, tyckte jag. I tonen låg något
högröstat och självbelåtet. Han sade gärna: ’Jag och
borgmästaren’, och då det var fråga om något rätt viktigt beslut,
hette det alltid ’vi’ ... Han hade ett gästfritt och angenämt
hus och räknade både borgmästaren och prosten, som gärna
togo sina långtoddar hos den angenäme mannen, som sina
umgängesvänner. Jag blev presenterad för frun, och den
långa barnraden blev presenterad för mig. Hustrun såg sjuk
och lidande ut; barnen sågo gulbleka och vissna ut. Hemmet
var ett sjukhus; läkarearvoden, badresor och apoteksräkningar
medtogo halva inkomsten. Hela staden beklagade
den hygglige och exemplariske husfadern, som ’ständigt fört
ett så genomordentligt liv’ ... Man kunde omöjligt begripa
orsaken. Jag sade intet, men för mina ögon stod scenen vid
sjukhusporten så klar som från gårdagen. Jag såg den unge
mannen med det avtärda utseendet. Orden ’Vete Gud, om
det någonsin blir folk av mej,’ genljödo åter i öronen. Det hade
legat en hel livsprofetia i dessa ord. Någon kollektiv
benämning på de förvissnade varelserna hade jag ej då. Senare
har jag fått det; de voro alla — ’gengångare’.»[2]
Ett kraftigt vapen mot könssjukdomarna tycks verkligen
vara den år 1919 antagna »Lex veneris» eller lagen om de
veneriska sjukdomarnas bekämpande, vilken bl. a. ålägger
var och en, som blivit smittad av könssjukdom, att
ofördröjligen söka läkarvård. Sådan erhåller han kostnadsfritt.
Lagen stadgar också straff för var och en, som med vett och
vilja smittar annan person med venerisk sjukdom. Lex
veneris har gjort slut på den reglementerade prostitutionen,
som gjorde den yrkesmässigt utövade osedligheten till en av
samhället tolererad företeelse och blott ålade de prostituerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
