Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen
- »Åttiotalet»
- August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»En gammal man går där förbi
och ser med häpnad, hur man river.
Han stannar, tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
— ’Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya villastaden?’
— ’Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!’
— ’Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt!’
— ’Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?’»
Litteratur till detta och övriga kapitel:
Schück och Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria V.
Sylwan m. fl., Svenska litteraturens historia III.
J. Mortensen, Från Röda rummet till sekelskiftet.
Till detta kapitel:
Henrik Ibsen, Brand, Översättning av Sigrid Elmblad.
Gurli Linder, Sällskapsliv i Stockholm under
1880- och 1890-talen; häft. kr. 12:—.
August Strindberg.
I ett av sina dystraste ögonblick utslungade Strindberg
de hemska orden: »Att förakta världen, förakta intet,
förakta sig själv och förakta att man föraktas — se där fyra
goda ting.» — Och det fanns långa tider, då Strindberg levde
på detta gränslösa förakt, då han frossade i »det stora sköna
hatet». Hans oerhört känsliga natur led av de tusende
missförhållanden, han fann i samhället. Då knöt han näven mot
orättvisorna, då rasade han som en bärsärk. Men när han
ej kunde rå på verkligheten, fylldes han av gränslös,
nattsvart förtvivlan.
Liksom sin själsfrände Almquist var Strindberg alltid
motsägaren, upprorsmakaren, som icke kunde finna sig i
att känna samhällets tyglar. Han prövade en mängd
levnadsbanor, men på ingen kunde han stanna. Alltid skulle
han stå ensam, alltid i harnesk mot andra. Hans tillvaro
förgiftades också av en sjuklig misstro till snart sagt alla
människor, även dem som voro hans bästa vänner. Alla
dessa små förtretligheter, som vanliga dödliga icke fästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0502.html
