Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biblioteket, specialiserade sig på kinesiska språket, fick
anseende som »sinolog» och »lyckades sålunda småningom
ådraga sig en hälsosam idiotism».
För övrigt skaffade han sig utkomst genom ett par timmars
daglig undervisning i en flickpension, översättningsarbete
o. d. Det var, som han skriver till en vän, »att arbeta
hela dagen för att få äta och sedan äta för att kunna arbeta
hela följande dag — en förfärlig cirkel! Och det är för detta,
som man slagit sig igenom en ohygglig ungdom; det är
därför, man uppskjutit att dö!»
Som lärare var han ovanligt medryckande, när han kom
in på sina älsklingsämnen, historia och naturvetenskap.
Men han var också sträng och fordrande. Vilket inte hindrade
att han ibland kunde slå sig lös och skämta och leka med sina
elever.
Nu inträffade emellertid, att den unge bohemienen gick
och blev kär, och så kom hans livs ödesdigraste avgörande.
Han umgicks mycket hos en friherre Wrangel, kapten vid
Svea garde, vars hustru, född von Essen, var en excentrisk
dam, som med all makt ville bli skådespelerska. August
Strindberg var 26 år och hon 24. Han tog eld vid första
mötet med henne. Han har skildrat det ögonblicket med
dessa ord av betagande vårstämning:
»Det var på Drottninggatan
en brinnande junidag;
på trånga trottoaren
vi möttes du och jag.
Och så försvann du i strömmen
förbi butikernas glas,
och ljudet av lilla kängan
dog bort med släpets fras.
På hattar och parasoller
din blåa slöja flöt.
Så sjönk den i mänskofloden,
som över den sakta sig slöt.
Men jag, jag letade upp den;
som standert sen på topp,
när jag gick ut i stormen,
jag alltid hissat den opp.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
