Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sedlighetsfrågan, samt den råa ton, han — på rent
okynne, tycks det — använde här och där. De utmanande ställena
i boken väckte sådan harm och oro, att man kunde vänta
sig ett sedlighetsåtal. Justitieministern överraskade
emellertid i stället genom att låta åtala bokens författare för
hädelse, emedan han yttrat några hånfulla ord om nattvarden.
Strindberg fick alltså resa hem på hösten 1884 och
stå till svars inför Stockholms rådhusrätt. Juryns dom
blev emellertid frikännande. Men många av våra mest
frisinnade män, vilka ogillade åtalet för hädelse, inlade en
bestämd gensaga mot hånet och gäckeriet i boken, så Viktor
Rydberg och Snoilsky. S. A. Hedlund, som hyste samma
uppfattning, gick i några ledare i Göteborgs Handelstidning
skarpt till rätta med »de råa och fräcka uttryck», varmed
Strindberg sårat dem som hyste annan övertygelse än han
själv. Hedlund ogillade »kättares och otroshjältars»
ofördragsamhet lika väl som renlärighetsivrarnes och
statsmyndigheternas.
Det är uppenbart, att Strindberg vid denna tid genomgick
en farlig själskris, som förvärrades genom historien med
»Giftas». Redan på våren 1884 skrev han till Lie: »Jag tror
ibland, att jag kommer att sluta på ett dårhus, ty jag blir
alldeles vild stundom, när jag tänker på världens fånighet.»
Så kom åtalet, och det diskuterades fram och tillbaka, om
Strindberg borde resa hem och stå till svars. Hans hustru,
som var svårt sjuk, var ledsen över boken och ängslig för att
hennes man skulle få fängelsestraff. Strindberg kände sig
söndersliten.
Hans känslor mot det gamla fosterlandet togo också starkt
intryck av Giftasprocessen. Ett årtionde förut hade han
under en utländsk resa längtat hem från hela härligheten,
»längtat efter Karl XII», såsom han kallade det. Och ännu
i början av 1880-talet, då han ju pliktskyldigast måste slå
an en överlägsen ton mot fosterlandet, längtade han hem
från Frankrike, hem till »det stolta öl- och brännvinslandet
och dess europeiskt ryktbara kakelugnar». När han jämförde
Italien med Sverige, fann han, att det i alla avseenden
stod tillbaka för hemlandet. Han kunde inte en gång finna,
att Medelhavets vatten var blåare än Kanholmsfjärdens.
Nej då. Och så fanns det ju inte i hela Italien en enda backe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
