Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urdemokraten Strindberg, att Tschandala — den lägsta indiska
kasten — måste offras för att tjäna som »värmande och
närande gödsel, för att Arias adelstam skall kunna skjuta
upp och sätta blom vart hundrade år liksom aloen».
Vad som kanske starkast dragit Strindberg till Nietzsche
var den store profetens kvinnohat. Strindberg igenkänner
däri sin egen uppfattning av kärleken, såsom varande »i sin
grund dödshat mellan könen». Kristendomen förklarar han
för ett bakslag i utvecklingen, ett barbari, därför att den
värnar om de små, under det att utvecklingen främjas endast
genom att skydda den starke. Av samma skäl går han löst
på socialismen.
Hans hat mot allt vad demokrati heter går ut över alla
dem, som icke följde honom i hans åsiktsömsning utan
fasthöllo vid det som helt nyss varit höjden av frisinne för August
Strindberg. På varje sådan misshaglig person anbringar
han etiketten »paria». En sådan paria finner han nu att
exempelvis Snoilsky är. Skaldens reslust beror på att han
har zigenarblod i sig! Just av samma skäl är han också
»frisinnad, d. v. s. älskar pöbeln. Karl XII är pöbel,
socialistsympatier är pöbel».
Och August Strindbergs nerver äro slut. Utslitna.
Han har blivit fullkomligt oberäknelig. I glada vänners
lag kan nog han också vara glad, men helt plötsligt kan
han hitta på att ta fram en revolver och skjuta av några
skarpa skott mellan kamraternas huvud »för att se, vem
som skulle bli räddast».[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>