- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923 /
533

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han gör den reflexionen: »Jag vet numera absolut intet,
förstår intet, och därför är jag slut. Drömde en gång, att
jag var en statsklok, och tänkte jag hade en uppgift: att
försvara din krona, tagen i arv efter din store fader, given
av folket — icke av herrarne — och buren med Guds nåde.
Men jag måtte ha misstagit mig.» Då säger Erik: »Har du
aldrig märkt, Göran, att det finns saker, som vi icke förstå,
och som vi icke må förstå?»

Under tiden ha de egendomliga bröllopsgästerna blivit
mätta och glada. Då få deras tankar flykt, och deras
tacksamhet tar sig uttryck i lösryckta yttranden, sådana som
dessa: »Kungen är ju galen, vet ja!» — »Ja visst är han galen,
för inte skulle vi sitta här annars!» Men Måns Knekt, brudens
far, håller ett riktigt tal och säger: »Det var en konung, som
skulle hålla bröllop, och han sände ut sina tjänare att kalla
dem som bjudna voro, men de ville icke komma. Då sade
han till sina tjänare: ’Gån ut på vägarne, och alla I finnen,
kallen till bröllopet!’ Och tjänarne gingo ut och församlade
alla, så många de funno, både onda och goda; och borden
vordo alla fullsatta!» Och talaren slutar med orden: »Go
vänner! När nu kungen kommer igen, skall I ropa med mig:
’Erik den fjortonde, konung, vivat!’ Förstår I? ’Vivat!
V-i-v-a-t!’»

Men i detsamma kommer budskapet, att slottet är överraskat
av hertigarne Johan och Karl. Fonddörrarna slås upp,
och Nils Gyllenstjerna synes, utropande: »Konungen kommer!»
— »Konungen är ju fängslad!» utbrister Måns Knekt.
»Ja, den ja! Men inte den här!» svarar Gyllenstjerna, pekande
på Johan. »Pass på, folk, eller gäller det huvena!»

Så träda Johan och Karl in med sin svit, och Nils Gyllenstjerna
ropar: »Konung Johan den tredje, vivat!»

»Vivat Johan den tredje!» höjes ett enstämmigt rop.

De andra historiska skådespelen från denna tid äro mycket
ojämna och flere av dem förtjäna ej epitetet historiska —
till den grad har Strindberg diktat om de handlande
personerna efter sitt eget huvud. En så ovanligt helgjuten
person som Gustav Adolf ger han en stark tillsats av sin egen
nervöst vankelmodiga ande. Hjältekonungen har blivit en
sökande grubblare långt mer än en frimodig stridsman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:26 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/9/0535.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free