Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och på bottnen ligger vemodet, som härrör ur känslan av
alltings förgänglighet. En sådan saga som »Stora grusharpan»
— om pianot, som vid en flyttning hamnar på sjöbottnen
och därifrån fägnar både fiskar och människor —
den kan, frånsett alla olikheter, fullt ut mäta sig med Hans
Kristian Andersens yppersta.
Men i nästa bok gräver Strindberg återigen i sitt eget
jag. Den boken bär det betecknande namnet »Ensam».
Redan på andra året av hans äktenskap hade den gamla
erfarenheten upprepat sig, att ett samliv med en så nervös,
så hopplöst söndersliten människa som han var outhärdligt
i längden. Detta insåg t. o. m. Strindberg själv — när han
ville. Han kunde då skriva till sin hustru ord sådana som
dessa: »I dag har jag känt, som om Du led, och jag har i
minnet genomlevat våra vackraste scener, beklagat ditt
öde med mig och önskat Dig allt gott!» Han skildes
därför ej i oblidkelig fiendskap från Harriet Bosse utan följde
alltjämt hennes teaterbana som intresserad rådgivare och
hade ibland deras lilla dotter hos sig.
»Ensam» är en självdissekerande, av misstänksam undran
genomsprängd bok. »Erfarenheten», säger Strindberg, »har
lärt mig att på gatan skilja vän från fiende; ja det finns
personer, okända, som stråla fientlighet, så att jag går över till
andra trottoaren för att icke komma dem nära. Och denna
känslighet skärpes i ensamheten till en hög grad av
fullkomlighet, så att till och med om jag hör en människas röst
på gatan, erfar jag antingen ett behag, ett obehag eller
ingenting alls.» Så starkt känner han andras hat mot sig själv,
att han inte kan förstå, att »hundägaren» ej känner sina
medmänniskors hat tiofalt starkare. Hundägaren är
nämligen en av de föraktligaste individer, han vet, därför att
han nedlagt sina tillgivenhetskänslor på »ett skadedjur, vars
hela tillvaro går ut på att orena». Hur kan, undrar han,
en sådan människa ha så tjock hud, att hon inte genom
nattens tystnad känner förbannelserna, som läsas över hennes
huvud av de olyckliga, vilka hennes älskade djur väckt ur
deras sömn.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
