Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen
- »Åttiotalet»
- August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är denna Blå bok, i vilken den store och märkvärdige
diktaren ännu en gång håller uppgörelse med sin samtid.»
* *
*
Medan en storm av förtrytelse och avsky ven kring den
fruktansvärde smädaren i Svarta fanor, höll denne på att
sätta i gång ett företag, som länge lekt honom i hågen: att
skapa en särskild Strindbergsteater. Planen blev verklighet,
tack vare hjälp av hängivna unga sceniska krafter. På hösten
1907 öppnades »Intima teatern» vid Norra Bantorget i
Stockholm. Den var, i motsats till vanliga teatrar, beräknad för en
liten men förstående publik, och teaterdekorationerna voro
i hög grad förenklade. Här skulle man också slippa ifrån en
del gamla, i grund och botten löjliga teaterregler, såsom att
hela högen av agerande måste vara samlad framme vid
rampen strax innan ridån för sista gången går ner.
På Intima teatern uppfördes flere av Strindbergs mest
gripande skådespel, såsom »Påsk» och »Fröken Julie», ett
drama om en degenererad, ärftligt belastad adelsfröken,
som i ett anfall av överretning hängiver sig åt en på ytan
polerad men innerst rå betjänt och därefter i skamkänsla
begår självmord.
För Intima teatern började Strindberg också skriva ett
särskilt slags pjäser, som han kallade kammarspel. Bland
dessa hans ålderdoms egenartade och sällsamt suggestiva
skapelser märkes »Brända tomten», där han låter en
långväga vandrare återvända till sitt fädernehem men finner det
nedbränt. I det ögonblicket ser mannen också alla möjliga
gamla brott avslöjade: alla ha hatat varandra i det där
kvarteret. Författaren vill därmed symbolisera sin andra
återkomst till Sverige. Hela livet ter sig för honom »övermåttan
rysligt».
Symboliskt är också kammarspelet »Spöksonaten», där
de uppträdande äro vålnader av personer, som bedragit
varandra. Slutet för dem alla, goda som onda, blir
förintelse. — Ännu dystrare är det lilla skådespelet
»Pelikanen», där en elak moder avslöjas inför barnen, som hon
vanvårdat och svältfött, medan deras stackars far varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0547.html
