Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen
- »Åttiotalet»
- August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pelikanen, som offrat sitt blod för ungarna. Dock är
grundtanken den, att kvinnan själv ej egentligen rådde för, att
hon var elak. »Stackars mamma, som var så ond, så ond!» —
Så ljuder styckets sammanfattande replik.
I detta kammarspel har diktaren överträffat sig själv i
att hopa olika gräsligheter. En hemsk spökstämning vilar
särskilt över rummet, där en brottsling bor, och
skräcksensationen kulminerar, när möblerna börja röra sig av sig
själva. Det hela verkar som en mardröm, en spöksyn av
en febersjuk hjärna.
*
Intima teatern hade dåligt före i portgången, men i och
med uppförandet av skådespelet »Påsk», där den svagsinta
men godhjärtade flickan Eleonora på ett gripande
verklighetstroget sätt spelades av fröken Anna Flygare, slog det
nya företaget avgjort igenom. Det var nog medvetandet
om att äntligen ha lyckats, som stämde Strindberg blidare
i hans senare produktion. I sina sista historiska dramer,
»Siste riddaren», som handlar om Sten Sture den yngre,
»Riksföreståndaren», om Gustav Vasa som ung, och
»Bjälbo-jarlen», om den åldrande Birger Jarl, röjer
Strindberg en avgjord benägenhet att se det goda hos alla
människor. Bittrare är det drama, varmed han år 1910 tog
avsked av teaterpubliken, skådespelet »Stora landsvägen».
Men bitterheten mildras av en stämning av resignation.
*
Nu trodde man allmänt, att Strindberg för alltid talat ut.
Men hur stor blev ej häpnaden, när han åter tar till orda
som samhällskritiker av det gamla kända slaget. Sina idéer
framlägger han i en rad tidningsartiklar. De viktigaste
av dem samlade han sedan till tre böcker: »Tal till
svenska nationen», »Folkstaten» och »Religiös
renässans». Den forna övermänniskan lågar nu av stridslust
för underklassens sak mot överklass och kungadöme.
Vilket inte hindrar, att han visar sympati för Karl XV —
kungen som gav honom en handräckning i början av hans
dramatiska bana. För de socialdemokratiska strävandena
röjer den forne bespottaren nu återigen en förstående sympati.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0548.html
